petrulus

Ja, som alla säkert märkt så är den här bloggen numera övergiven. Jag lever dock och bloggar ibland. Vill någon följa mig så kan man titta på någon av mina andra, dels den som ligger på petrulus.blogg.se/medeltid och berör det historiska hantverkandet jag håller med eller petrulus.blogg.se/halsoresan som är nystartad och ska handla om min strävan efter ett hälsosamt sätt att leva och tränar på.

Håll till godo!
/Petra

Det är märkligt hur saker och ting i livet ibland går jättefort, och andra i ultrarapid. Ända sedan jag blev gravid har jag, givetvis (precis som alla andra gravida), väntat på, längtat till och, till viss del, fruktat inför den dag då det skulle ta slut, och ett helt nytt kapitel i livet skulle påbörja. Att lägga till titeln "mamma" på visitkortet liksom. Det har hela tiden känts otroligt avlägset.

Men ingenting blev väl egentligen på slutet som jag hade förväntat mig. Jag slutade arbeta som planerat, fick min havandeskapspenning beviljad (tack, kära Försäkringskassan!) och gick hemma och lullade, med ungefär en och en halv månad kvar till planerad nedkomst.

Och vad hände då? Jo, havandeskapsförgiftning hände. Ena dagen hade jag lite förhöjt blodtryck när jag var hos barnmorskan för kontroll, därefter steg mängden protein i urinen (visst låter det trevligt), sedan hände allt ganska fort. Jag kände mig lite märklig en dag och fick en tid för extrakoll. "Åk till förlossningen, de kan vilja ha lite koll på dig så var beredd på att bli inlagd för observation någon natt eller så." Very well.

Två veckor och fyra dagars vila i sjukhussäng blev det. Stack på dessa två veckor bara näsan utanför dörren två gånger, i rullstol ett varv runt parken bakom sjukhuset. Utöver detta var jag konstant i samma rum, i samma säng. Tack och lov fick jag gå på toaletten själv. Behöver jag säga att det var ganska mentalt krävande att vara så pass inaktiv? Och vid havandeskapsförgiftning är det i första hand modern som mår dåligt, barnet brukar först när det utvecklas till allvarligare former ta stryk. Enda boten är förresten förlossning; kroppen är helt enkelt trött på att vara gravid.

Efter två veckor och fyra dagar togs beslutet; dags för bebisen att komma ut. Och att föda vanligt visade sig omöjligt, eller i vart fall olämpligt; den lilla personen i magen hade bestämt sig för att låta rumpan vara neråt, ordentligt fastkilad i mitt bäcken. Så, kejsarsnitt.

Att ligga där i operationssalen, fullt medveten och ryggmärgsbedövad, och efter en liten stunds operation få höra ett vrål som lät ungefär som en katt som blir duschad (alltså svinförbannad) var en häftig upplevelse. Att någon så liten kan låta så mycket! Och när Pär kom in med vederbörande igen och berättade att det var en liten tjej - ja, det gick nästan inte att ta in. En dotter! Liten och späd, knappt 45cm lång och inte ens 2,2kg tung. Men ändå envis som synden och, viktigast av allt, frisk!

Ungefär en vecka efter snittet fick vi åka hem och nu sitter vi här, alla tre. Någon vardag är ännu inte att tala om, och tur är väl det. Att blir mor lite hastigt och lustigt, nästan en månad för tidigt, var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men det är fantastiskt roligt, och jag är väldigt glad. Peggy är namnet på fröken, som just nu ligger här bredvid och sover som en stock, och hon är nu elva dagar gammal. Coolt.

 

 

Min favoritmupp i den här är utan tvekan Animal. Mama?

Ibland behövs det så lite för att det ska bli humor.





Och slutligen... en rädd liten kaka.

(Parantes: Idag är jag sugen på att skriva. Jag har under hela veckan gått på jobbet, mitt nya sommarjobb på Profilgruppen i Klavreström, gått och skrivit en ny låt i huvudet. Det är dock inte så lätt att skriva på det sättet, för man glömmer hela tiden bort vad man har bestämt. Så börjar man om från början, om och om igen... Arbetar dessutom med Thorleif i Thorleifs son, och känner nu att jag måste ta tillvara på denna nya tillgång i mitt liv; jag ska skriva en dansbandslåt. Först måste det dock gå iväg en beställning till Thomann, det ska köpas en stormembranskondensatormikrofon, ett par ordentliga lurar samt ett midi-klaviatur. Sedan får min hemstudio var färdig för tillfället! Har inte ens öppnat Pro Tools sedan skolan slutade, hemskt dåligt.

Nåja, somsagt, jag är sugen på att skriva. Men jag vet inte riktigt om vad. Någonstans har jag tappat bort mitt blogg-jag, varför jag egentligen skriver. Det började ju med att bloggen handlade om vad jag gjorde på dagarna för att mina vänner skulle veta vad jag hade för mig däruppe i Kungälv... Nu träffar jag dem lite för ofta för att de ska vara intresserade...)

Det kanske är dags att definiera ett nytt blogg-jag. Det finns ju bloggar av olika sorters mammor; ensamstående mammor, av dubbelstående mammor, av dubbelarbetande ensamstående mammor, av fotbollsfru-mammor, bullmammor, trendiga lattemammor. Och så ännu-inte-mammor-bloggar; fjortisbloggar som jag kallar dem, med bloggdrottningar som B-Bella, Kiiinza och vad de nu heter. Och personer med sjukdomar och skador, bullbaksbloggar, kakbaksbloggar, trädgårdsbloggar, hantverksbloggar (en sådan har jag!! Identitet, alter-ego!), viktnedgångsbloggar, matlagningsbloggar... Jag fick precis ont i huvudet.

Jag är en musik- och medeltidsnörd. Och jag har en medeltidsblogg. Kanske dags att göra den här till en musikblogg. Ska testa.

Ja, nu har jag tagit ett av mitt livs största steg. Jag har blivit bostadsrättsägare, skuldsatt mig för många år framöver, vi har skaffat en fristående bostadsrättsvilla. Vi flyttade in den första juni och nu börjar vi komma iordning, fruktansvärt skönt. Att ha så mycket plats, nästan fyrtio kvm större än lägenheten och tre rum till. Jag har fått ett eget rum, ett rum som kommer fungera som musik- och syrum och jag har inrett det precis som jag vill, vilket känns fantastiskt. Att ha ett helt eget krypin, med många saker som betyder mycket för mig, är grymt!

Och visst har saker och ting förändrats det senaste året... Jag har lärt mig många saker om mig själv och jag har nya mål. Jag har lärt mig värdet av att ha vänner att lita på i vått och torrt, och jag har åtminstone mentalt sett börjat rensa bland vänner och gamla relationer. När man flyttar ofta, eller åtminstone en gång om året, slänger man en massa gamla saker som man inte behöver; sånt som genom sin blotta existens tynger ner. Och man bör nog göra samma sak med relationer...

Jag har somsagt förändrats. Bland de jag räknar som mina närmaste vänner idag har jag bara känt ungefär tre stycken längre än ett år. Resten är nya i mitt liv, och jag tror att det är bra.

Nåja, vad försöker jag säga? Egentligen vet jag inte... Antagligen bara att jag ikväll har känt mig som en annan människa än jag en gång var, en vuxen variant av mitt unga jag. När jag tittar på gamla bilder så är det som att se sig själv utifrån... Coolt men skrämmande.

Slut, flummigt inlägg.

Ja, nu är det dags, imorgon går flyttlass nr 6 i mitt liv. Jag har flyttat en gång -91 (eller ja.. jag och jag) två gånger -07, en gång -08, en gång -10 och nu i år. Och nu blir det till ett hus, nästan vårt eget. Helt tokigt.

114kvm, trädgård, inglasad verandra... Låter bra! Och det blir fint, det är jag övertygad om. Antagligen kommer det bli dyrt nu precis efter flytten, med saker man vill ha för att inreda med osv... Många saker har vi i vår ägo, det är något som är sant. Tror att vi fyllt ungefär 40 flyttlådor, ett helt gäng Gekås-påsar, IKEA-kassar, och så möbler och verktyg och instrument på det. Man blir alltid lika chockad över hur mycket saker man har, och nu har vi ändå flyttat ganska nyligen, och slängt en massa saker!

Idag tog dessutom en massa andra saker slut. Sista skoldagen passserade ganska obemärkt, kanske främst för att jag inte förstått att det är slut. Det har varit en otroligt mysig och välkomnande klass, det är bara jag som varit ute och svävat i min egen galenskap under året... Det är svårt att veta vad man vill med sitt liv, och det blir inte lättare.

Nåja, detta var ett totalt överflödigt inlägg. Jag lägger mest tid på min medeltidsblogg nuförtiden, i takt med att hantverksprojekt blir färdiga! Så, vill ni läsa någonting meningsfullt; läs där!

Tack och hej, leverpastej!

Nu har vi påbörjat vårt packande inför den stundande husflytten, och hittills har vi rensat lite i vardagsrummet. Nu har vi ett gäng pryttlar som åker till tippen om ingen vill ha dem, så kika på bilderna nedan och säg till om det är något som är intressant! Någonstans kring den femtonde maj åker rubbet bort! Allt hämtas här!

Det är en ganska enkel mening. Ta det bara lugnt. Sitt ner. Slappna av.

Men jag kan inte längre. Det är för många saker som snurrar och som slutar stressa mig om jag bara... gör dem. Därför gör jag dem. Men när jag gjort det jag ska och sitter ner för att njuta av tillfredställelsen av att vara färdig, så dyker det upp något mer. "Gör jag hundra saker som jag ska, finns det alltid hundra kvar".

Behöver jag lugnande? Vin? Lugnande och vin?
Eller bara helt enkelt såpass lite saker att göra att jag är tvungen att ta det lugnt. Men det funkar inte riktigt. Måste gå klart min utbildning, och efter det kommer det bli jobb. Inte mycket att orda om. Och så försöker jag ju träna riktigt duktigt, och däremellan hinna med medeltidandet, musikskapandet, vänner och familj samt djuren. Kanske inte är så underligt att jag är stressad.

Idag ska jag iaf försöka ta det lugnt, på jobbet och efter.

Pust.

Tjingeling!

Edit: Jag vill bara säga att jag med det här inlägget inte alls menar att klanka på min kära sambo Pär som är det bästa i världen, det bara blev så att inlägget kan tolkas som att jag tycker att han är en latröv. Det är han inte. Bara för att förtydliga.
Nåväl, till inlägget... Slut edit.

Hur har jag blivit sån här? Igårkväll var jag ledig från klockan fyra, utan en enda sak i hela världen att göra, egentligen. Men det är klart, jag måste ju hjälpa Pär med tvätten. Han som så duktigt tvättat ända sedan tolv, och ändå inte riktigt hunnit få klart allting, utan det var bäst att vi bokade en tvättid till, så att allt blev klart. Givetvis. Och all tvätt skulle ju sorteras, vikas och stoppas in i garderoben. För att inte tala om memoryspelet som uppstår när man ska finna en maka till kak.. jag menar, den udda strumpan. Väldigt roligt.

Men annars hade jag ingenting jag var tvungen att göra. Förutom att hjälpa Pär med middagsmaten, man kan ju inte låta ens sambo fixa allting bara för att man har varit och jobbat och är trött! En massa Chicken Tikka blev det, mycket trevlig och lite lagom kryddigt. Mums.

Sedan har det ett bra tag varit dags att klippa Pär. Han har kanske inte den tätaste hårväxten överallt på huvudet, men det växer onekligen så att det knakar. Och det är ju bara att dra över det med maskinen, så det är knappast besvärligt. Lika bra att fixa det också, han skulle ändå gå och träna efteråt och på det viset slipper han duscha två gånger; en gång efter klippningen och en efter träningen. Så det gjorde jag såklart.

Det dök upp en så söt film på TV, med Katie Holmes i huvudrollen, spelandes USA's presidents dotter. Rart. Filmen slutade visserligen inte som man kunde tro, men den var ju bra att se. Och då satt jag faktiskt stilla i soffan i flera timmar, slött. Söt kille också. Marc Blucas. Ursäkta? Blucas?
Låter som att någon håller på att säga fel efternamn, och ändrar sig lite för sent. "Bbb.... Lucas."

Men då satt jag i vart fall där i soffan, klockan hade passerat åtta. Lugnt och skönt. Men då kom jag på att jag har en massa uppgifter i brukspianot i skolan, så jag satte mig vid synten och övade litegranna. Vi ska planka "Du käre lille snickebo", så den satt jag med. Bara en liten stund. Och så sjöng jag igenom låtarna jag sjunger för Björn, har inte sjungit på hur länge som helst. Dåligt av mig! Men jag övade åtminstone lite. Alltid något.

Efter detta fick jag ett svagt inslag av panik. Det är ju så tråkigt att bara göra ingenting en hel kväll! Beklagade mig för Pär, som inte visade någon förståelse alls. Han gick och duschade och lämnade mig ensam i min tristess. Han föreslog dock innan dess att jag skulle läsa en bok, och slappna av lite. Jag som bara slappat hela kvällen! Jag försökte läsa, men det var helt enkelt för tråkigt. Jag borde läsa Woven Into The Earth (en bok som handlar Herjolfsnesfynden bland annat, medeltida fynd av kläder på Grönland) alternativt Eva Anderssons avhandling om kläderna i medeltidens Sverige och Norge. Men jag bestämde mig för att jag kanske behövde öva på att bara sitta och göra ingenting, trots gnagande dåligt samvete över att jag inte gjort NÅGOT på hela kvällen.

Så det gjorde jag. I ungefär fem sekunder. Sedan föll min blick på min ofärdiga, blåa ylleklänning som ligger i soffan bredvid. Den låg där, hånskrattandes åt mig. "Haha, du vågar ALDRIG börja sy på mig nu, en lördagskväll! Fegis, jag som behöver vara färdig om bara några veckor!"

Så jag sydde.

Ända tills Pär sa att var dags att gå och sova, för iaf han var trött.

Och jag hade återigen missat hur man gör för att slappa. Idag är jag ledig, hoppas att det går bättre. Tjo!

Skäggväxten

av J.L. Saxon

 

Ur kapitlet "Kroppsliga defekter och missbildningar" i boken "Umgängeskonst -- levnadskonst" (Saxon och Lindströms förlag, Stockholm, 1934).

 

 

En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det,

är ofullgången, fysiskt defekt.

 

Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien.

Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den

skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli

hövding.

 

Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare

utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva

mannen fått i skägget.

Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger

beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall

är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess

större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat

sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall.

 

Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska

livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt

omspolar mannen med helskägg.

Skägget är skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma,

äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså

bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för

reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tand-

trakten.

 

På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget

också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk

o.s.v.).

Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten

för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är

berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal

värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara,

vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det

också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje

spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje

samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför

blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå.

Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i

struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av

kroppen, där de kunna finna lämpliga angreppspunkter. Men även

rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud.

 

Förkylningarna börja ofta just där.

Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det

borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har

förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport

för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så

förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan -- läkare och

fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra

luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med

ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren

för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse

låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror

till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos

skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna

därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera

sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte

de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss

skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem.

Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för

faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och

bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att

våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är

dömt att misslyckas -- den, som gör det, har gått för bittida

från mästaren. Straffet för denna modenyck -- som står i nivå

med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och

annan stympning -- kommer ej genast. Men det uteblir aldrig,

liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarna alltid medför sin

belöning.

Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna

instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för

kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens

skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En

kyss utan skägg är ett ägg utan salt".

Sitter i soffan (vilket händer då och då, jag vet) och kikar litegrann på Shear Genious och blir lite nostalgisk. Tänk att jag för sex år sedan precis börjat frisörutbildningen och trodde att jag skulle arbeta som frisör bra länge. Icke. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle bli bra, tillräckligt bra, men det kunde jag inte veta då. Jag är åtminstone tacksam för att ha det med mig i bagaget.

Men det är faktiskt väldigt roligt att se duktiga frisörer arbeta, se dem klippa och style'a och faktiskt förstå vad det är de gör. För mig är att klippa hår nuförtiden lika naturligt som att skriva, givetvis får man tänka ibland men mycket går på känsla och på kunskaper som sitter i ryggraden.

Nåja, dags att blicka framåt. Igår skrev jag och Pär på papper för en bostadsrättsvilla här i Hovmantorp, en enplans femrummare på 114kvm. Vuxenpoängen bara rullar in känner jag, haha. Den första juni bär det av, så det är bara att ta ett djupt andetag och börja förbereda sig på att packa ihop lägenheten vi så glatt såg ut i somras. Mindre än ett halvår efter att vi flyttat in. Galet. Tur att vi slängde en massa junk i förra flytten, så att den nästa kanske går lättare.

Nu har jag, istället för att plugga som jag borde, städat bort diverse julpryttlar som under en tid har stört mitt sinne. Bort med kulorna på gardinerna, bort med ljusstakar som lyser jul och upp med andra lampor som lyser upp mörkret som blir över. Även provdockan fick sig en släng av städyran, och vad passar bättre såhär på våren än en korsett på henne?

Nu blir det plugg, annars får jag aldrig någonsin tummen ur. Förresten var inlägget jag skrev igår, det plikttrogna, mitt femhundrade blogginlägg. Borde man fira sådant?

Ja, jag skriver inte så ofta numera. Känner mig omotiverad då de flesta som tidigare använde min blogg för att hålla koll på mitt liv först i Gislaved och därefter i Kungälv numera är så nära att de får höra saker direkt. Men kanske vore det bra att uppdatera ibland. Fick höra senast igår att jag har trogna läsare av bloggen, då måste jag ju försöka göra något av det.

Vad händer annars då? Tja, skolan har precis rullat igång så smått efter jul- och nyårsledighet, hade första lektionen med helklass idag. Teori, som äntligen har börjat bli begripligt för mig. Lade ner en del energi, och nästan tårar, på det förra terminen så det är skönt att det lossnar.

Dessutom händer en annan stor sak, jag och Pär har tittat på en bostadsrättsvilla som vi är intresserade av och som saker och ting verkar lösa sig kring. Men det är ett tag till innan allt är klart, men jag återkommer i så fall med bilder och annat skojs. Känns lite galet.

Det är dags att börja fundera kring framtiden. Min plan är att i höst börja på det tvåriga musikproduktionsprogrammet på Linnéuniversitetet här i Växjö, skaffa mig nog med studioutrustning för att kunna börja spela in och redigera hemma, och såsmåningom skapa mig en karriär. Kanske är det mest en fåfäng dröm, men jag tänker åtminstone försöka! Till min hjälp har jag massor med fantastiska kontakter och musiker, lärare och mentorer. Och ett fint stöd hemifrån. Antagligen kommer jag inte kunna hålla på med enbart musiken till en början, utan får väl försöka hitta något annat tillfälligt. Vi får se.

Lite nostalgiskt är det nu också. För ganska exakt ett år sedan sålde jag min lilla tokhäst, Turbo. Tyvärr måste jag säga att jag inte ångrar att jag gjorde mig av med honom, det hade aldrig fungerat i samband med turnén på visskolan, och inte när jag sedan for som ett jehu mellan Kungälv och Småland under våren och innan sommarjobbet började. Hade aldrig fungerat härnere, mamma ville inte ha tillbaka honom.

Men visst är det en vacker häst? Idag mår han jättebra hos sin nya matte, och har dessutom fått en flickvän som heter Colga. Det gör mig mycket glad.

Nu är det snart dags att sova, upp tidigt imorgon och ta stallet. Det är skönt med fredagar nu när jag nästan alltid är ledig, ska se om det blir någon förändring när eventuella andra kurser tar vid. Det är tidsmässigt slappt att plugga på universitetet, det dåliga är att man aldrig känner sig helt ledig utan har en massa saker som hänger över axeln. Jag ordnade åtminstone pianotentan i måndags, made my day. Har anmält mig till en distanskurs som heter "Medeltida kulturer och samhällen", återstår att se om det är något som passar mig.

Nog ordbajsat för ikväll, önskar samtliga mina vänner en god kväll och en god helg.

På begäran från min kära sambo:

Tittade i min kamera idag och hittade bilder ifrån i somras som jag inte sett innan. Måste bjuda på några som kanske kan få någon att le. Detta är ifrån en dag när jag, Pär och Febe var ute vid en sjö här i krokarna och grillade korv, samt åt vattenmelon som Febe fått i 30-årspresent. En sådan måste ju delas upp, men jag kan skarpt rekommendera att inte göra som jag gör på bilderna. Det blir inte bra.

 

Det finns en film när jag genomför hugget också, men fint blev det inte. Mos-melon.

Då var gårdagens konsert avklarad, otroligt skönt. Jag drog i tisdags på mig en förkylning som anstränger sig till det yttersta för att få mig på knä, men den fick mig inte att avstå att stå på scen. Visserligen beklagandes över vinterns hemskheter, men även över dess många fina sidor. Som de som känner mig säkert förstår så sjöng jag min egen Vintervisa Vid Nyårstid (finns att lyssna på här), och det gick helt okej i förhållande till hur jag kände mig.

Tack Sara för pianoackompanjemang!

Jag har fantastiskt duktiga klasskamrater! Samtliga nummer blev riktigt snygga, och jag tror att publiken var nöjda när de gick därifrån.

Tyvärr blir man inte friskare av stressen som en konsert innebär, och jag fick därför sjukskriva mig från mitt extrajobb idag, och det suger. Pengarna hade varit trevliga att ha, men det är inte roligt för kunderna att bli betjänade av en nysande, snurrig Petra.

Snart är det bara en vecka till julafton!

Ja, nu är det jul igen. Eller i vart fall jäkligt snart. Vill man vara säker på att inte missa det kan man titta här. Mycket praktiskt, utifall att man glömmer vilket datum det är, vad man ska göra då och vem man är. Till exempel.

Imorgon har vi konsert på Palladium i Växjö, klockan 19.00 kör vi igång. På programmet står pop, rock, jazz, körmusik, givetvis visa och lite smått och gott. Det hela håller på i cirka 1,5h och kostar givetvis inte en spänn!

 

 

Annars är allt bara prima förutom en förkylning som slagit sina snoriga klor i mig. Alla julklappar är inköpta och inslagna, julgodiset är uppfunnet och uppätet, julgran är utsedd och utställd på balkongen samt att julfriden har infunnit sig alldeles utmärkt.

Tänker avsluta detta korta och icke så välinformerande inlägg med en bild på två av mina favoritpersoner i världen, som ett försök att dela med mig av lite kärlek såhär i juletider.

Mors!

Herrejistanes, vad tiden går. Vintern är här med stormsteg, julen följer tätt i dess hälar; imorgon är det första advent. Helt galet! Det är mycket att göra i skolan, samt att jag för närvarande har två olika jobb att ibland gästspela på. Välkomna pengar, japp, men det är knappast så att jag har en massa dötid i mitt liv. Icke sa Nicke.

Men vad gör det egentligen? Jag är gladare än någonsin nu när det är nedflyttat till kära Smauland igen, Pär är här och har fått nytt jobb från årsskiftet och nästan alla verkar nöjda och glada. Till och med en ny låt är på gång. Otippat va!?

Tror det är någonting med den annalkande juletiden med tillhörande frid som gör att allting inte känns piss trots att det just nu är både kallt och blött ute (i vart fall blir det blött inne när man transporterar det kalla dit). Jag kanske gillar höst och vinter mer än jag själv vet? Och något jag defintivt märkt av mer nu är min kärlek för tjocksockar, raggsockor, mysstrumpor. Allt mysigt att sätta på fötterna, gillar jag.

Idag blev det lite snabbt julpyntande hemma hos oss, satte upp våra ljusstakar samt rensande fönsterbrädorna vid fönstrena för att få plats med lite pynt, några tomtar, en glöggkolv och lite annat smått och gott. En röd ylletunika och Febes gamla vikingaklänning pryder nu min provdocka, och eftersom jag precis fått upp mina nya gardiner valde jag att ha dem kvar och istället för att byta ut dem till julvarianter göra såhär:

Ja, jag har sytt fast kulorna på grenarna på gardinerna. Vår gran, som inom en snar framtid ska bärgas, kommer ju att bli ståendes på vår balkong vid vardagsrummet/köket, och kommer därför inte kunna iklädas några kulörta kulor alls. Bara ljus. Vad gör man då bäst med kulor om inte hänger dem i de grenar man faktiskt har? Föreslog för Pär att jag kunde sy fast några kulor i hans gren också, men det uppskattades konstigt nog inte alls.

Imorgon ska vi ut med Musse en sväng. Tänkte att Pär, på miniskidor, får tolka efter vagnen, så kör jag lille hesten. Vi var ute istället nu ikväll och hjälpte mamma att ta in hästarna, och passade också på att ta med oss en kanna varm glögg och lite pepparkakor för riktigt julmys. Musse tyckte pepparkakorna var förträffligt mysigt, och svalde dem utan att ens tugga, tror jag. Nej, man ska inte mata hästarna med pepparkakor, men är man häst och 24 år gammal så dör man nog inte av en  liten kaka (tydligen har man ju gjort något rätt för att överleva så långt liksom).

 

Gammal bild på mig och Musse, tagen 07 om jag inte missminner mig. Tänkt att jag haft honom merparten av mitt liv.

 

"Släpp iväg mig nu, subba."

 

Jag är en gladskit, tack alla fantastiska som nu kommer och har kommit i min värld, ni gör allt lite bättre.

 

 

Som att sälja en ljuvlig liten shettiskille till fel personer, som låter hästen bli sparkad så illa att han måste avlivas pga. huvudskador. Fan vad ledsen jag blev när mamma berättade det nu. Lille gubben.

 

 

 

Saknar er båda två, grabbarna!