petrulus

Igår åkte jag, nervös som sjutton, ner till Ronneby (eller ja, Tubbarp city) och lekte med Merkel och ett gäng pojkar till. Och inte var det vilka lekar som helst, SCA-fighting var det som stod på schemat. Så, på med rustning (en lättare variant för att vara snäll mot mig) och lite introduktionsinstruktioner av Jerker, sedan var det bara att försöka puckla på de fem karlarna där så gott jag kunde. Gick det bra? Njae, jag fick höra att jag slåss som en vanlig nybörjare, så något exeptionellt var jag väl inte... men jag slogs åtminstone som en nybörjarkille och inte som en tjej. Win!



Här ser ni Martin när han drar på sig sin utrustning!

Så, några skador då? Tja, träningsvärken räknas ju knappt. Och så halkade min handske ner på handen lite dumt så att jag fick några röda märken idag (se bild). Annars så är det lugnt. Men träningsvärken räcker vill jag lova.

Är lite rödare i verkligheten än på bilden, men ni ser ungefär vart handsken hamnade, haha.

 

Tio poäng, måste få göra om det snart igen!

För ungefär två och ett halvt år sedan (finns att beskåda här) fick jag ett litet solsken i mitt liv. Mitt lilla marsvin Fido, ärvd kanske man kan säga. Hon tillhörde innan dess ett ragg-ish till mig, och hans familj. Men killen ifråga utvecklade en allergi, och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hand om Fido ett tag, bara för att se om han blev bättre. Vilket han blev. Så där satt jag, med mitt lilla svin. Och på en gång nästan märkte jag att den fröken var något utöver det vanliga. På luncherna när jag smet hem från jobbet för att titta till henne och äta, så hälsade hon mig alltid ljudligt, och satte sig och åt samtidigt som jag gjorde det. Att ett litet djur kan ha så stor personlighet faschinerade mig och jag började läsa på om dem.

Efter inte speciellt lång tid på diverse marsvinssidor på Internet lärde jag mig att marsvin helst inte ska hållas ensamma, utan allra minst i par. Och när jag ett tag därefter blev tillsammans med Pär (japp, Fido var före honom!) så hittade jag ett ställe, Eragons i Göteborg, som hade omplacering för marsvin. Så, där fanns det en liten vän till Fido, Linn. Tyvärr avlivades hon fram på hösten, till följd av de otäcka tandproblem som ganska ofta drabbar tammarsvin som får för lite hö.

Boris

Då var Fido ensam igen. Och när jag begav mig till Eragons igen fick jag med mig två marsvin till hem, Ipren och Boris. Den sistnämnde en kastrerad hanne, som dog i buren ungefär ett halvår senare. Och vad gör Petra då? Jo, hon åker tillbaka till Eragons och kommer hem med två små flickor till, Rosa och Gullan.

Nu har det sett ut så ganska länge, min flock har bestått av mina fyra små flickor som visserligen bråkat lite sinsemellan, men som allt som oftast är så himla roliga att jag bara älskar dem.

Idag ska jag till veterinären med Fido. Jag har börjat misstänka någon form av urinsten, eller kanske en kass urinvägsinflammation, och jag kan inte blunda för det längre. Risken är, som alltid när ett djur inte är helt hundra, att jag i eftermiddag måste ta beslutet att låta henne somna in och det känns ganska pissigt. Hon har hela tiden varit så himla underbar och framför allt unik, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hon är ju lite till åren kommer numera, och jag vet inte om jag skulle utsätta henne för en plågsam och stressande operation, med narkos som för smådjur är jättefarligt.

fr.v. Fido, Gullan, Rosa och Ipren

Så just nu sitter jag mest här, med Fido i en handduk på magen, och minns en massa fint. Hoppas innerligt att det inte ska vara slut här, eller ens någonsin. Men det är priset man betalar för att ha djur, att vara den som får ta det jobbiga beslutet. Vill uppmana alla därute att alltid, alltid försöka sätta djuren i första rummet, de lever enbart för oss.

Mitt lilla hjärta...

Den här sommaren har verkligen slagit många rekord redan. Rekord i genomförda saker (resa till Skåne, lajv, Blekingetrippar, gatumusikantsaker i Karlshamn osv), rekord i vackert väder, rekord i sjuk häst, rekord i lärdomar. T.ex hur man studerar en kurs på distans. Dessutom rekord i hantverksengagemang. Jag har gett mig sjutton på att gå med i Carnis, något jag för ett år sedan trodde var omöjligt. De är ganska mycket tuffare och kan mer än i stort sett alla som jag någonsin träffat i medeltidssvängen.

Dessutom har mina musikerdrömmar förändrats, inte förminskats. Bara förändrats.

Tack och lov finns det saker jag lärt mig uppskatta mer än någonsin. Eller, personer kanske. Pär. Mamma. Febe. Min familj i stort, alltså.

En del av mig känner sig stabil, med fötterna på jorden, och har blicken fäst i horisonten, på väg mot nya äventyr. Andra funderar, tvekar, bekymrar sig. Kanske går jag rakare i ryggen än förut, kanske inte.

Jag har i alla fall insett vad frihet är. Frihet är att vara sin egen, men att ändå ha förpliktelser gentemot andra. I min värld iaf.

Ett flummigt inlägg, men jag måste rensa huvudet. Idag har verkligen varit en dag för eftertanke, imorgon kanske det blir en för omtanke.

Tjingeling!

Har äntligen gjort slag i saken och skaffat mig en ordentlig hantverksblogg. Har börjat undersöka mina möjlighet om att ansöka till att bli medlem i Carnis och då är det dags att bli seriös. Min nya hantverksblogg hittar ni här.

Där kommer alla mina medeltida sömnadsprojekt hamna.