petrulus

Det är en ganska enkel mening. Ta det bara lugnt. Sitt ner. Slappna av.

Men jag kan inte längre. Det är för många saker som snurrar och som slutar stressa mig om jag bara... gör dem. Därför gör jag dem. Men när jag gjort det jag ska och sitter ner för att njuta av tillfredställelsen av att vara färdig, så dyker det upp något mer. "Gör jag hundra saker som jag ska, finns det alltid hundra kvar".

Behöver jag lugnande? Vin? Lugnande och vin?
Eller bara helt enkelt såpass lite saker att göra att jag är tvungen att ta det lugnt. Men det funkar inte riktigt. Måste gå klart min utbildning, och efter det kommer det bli jobb. Inte mycket att orda om. Och så försöker jag ju träna riktigt duktigt, och däremellan hinna med medeltidandet, musikskapandet, vänner och familj samt djuren. Kanske inte är så underligt att jag är stressad.

Idag ska jag iaf försöka ta det lugnt, på jobbet och efter.

Pust.

Tjingeling!

Edit: Jag vill bara säga att jag med det här inlägget inte alls menar att klanka på min kära sambo Pär som är det bästa i världen, det bara blev så att inlägget kan tolkas som att jag tycker att han är en latröv. Det är han inte. Bara för att förtydliga.
Nåväl, till inlägget... Slut edit.

Hur har jag blivit sån här? Igårkväll var jag ledig från klockan fyra, utan en enda sak i hela världen att göra, egentligen. Men det är klart, jag måste ju hjälpa Pär med tvätten. Han som så duktigt tvättat ända sedan tolv, och ändå inte riktigt hunnit få klart allting, utan det var bäst att vi bokade en tvättid till, så att allt blev klart. Givetvis. Och all tvätt skulle ju sorteras, vikas och stoppas in i garderoben. För att inte tala om memoryspelet som uppstår när man ska finna en maka till kak.. jag menar, den udda strumpan. Väldigt roligt.

Men annars hade jag ingenting jag var tvungen att göra. Förutom att hjälpa Pär med middagsmaten, man kan ju inte låta ens sambo fixa allting bara för att man har varit och jobbat och är trött! En massa Chicken Tikka blev det, mycket trevlig och lite lagom kryddigt. Mums.

Sedan har det ett bra tag varit dags att klippa Pär. Han har kanske inte den tätaste hårväxten överallt på huvudet, men det växer onekligen så att det knakar. Och det är ju bara att dra över det med maskinen, så det är knappast besvärligt. Lika bra att fixa det också, han skulle ändå gå och träna efteråt och på det viset slipper han duscha två gånger; en gång efter klippningen och en efter träningen. Så det gjorde jag såklart.

Det dök upp en så söt film på TV, med Katie Holmes i huvudrollen, spelandes USA's presidents dotter. Rart. Filmen slutade visserligen inte som man kunde tro, men den var ju bra att se. Och då satt jag faktiskt stilla i soffan i flera timmar, slött. Söt kille också. Marc Blucas. Ursäkta? Blucas?
Låter som att någon håller på att säga fel efternamn, och ändrar sig lite för sent. "Bbb.... Lucas."

Men då satt jag i vart fall där i soffan, klockan hade passerat åtta. Lugnt och skönt. Men då kom jag på att jag har en massa uppgifter i brukspianot i skolan, så jag satte mig vid synten och övade litegranna. Vi ska planka "Du käre lille snickebo", så den satt jag med. Bara en liten stund. Och så sjöng jag igenom låtarna jag sjunger för Björn, har inte sjungit på hur länge som helst. Dåligt av mig! Men jag övade åtminstone lite. Alltid något.

Efter detta fick jag ett svagt inslag av panik. Det är ju så tråkigt att bara göra ingenting en hel kväll! Beklagade mig för Pär, som inte visade någon förståelse alls. Han gick och duschade och lämnade mig ensam i min tristess. Han föreslog dock innan dess att jag skulle läsa en bok, och slappna av lite. Jag som bara slappat hela kvällen! Jag försökte läsa, men det var helt enkelt för tråkigt. Jag borde läsa Woven Into The Earth (en bok som handlar Herjolfsnesfynden bland annat, medeltida fynd av kläder på Grönland) alternativt Eva Anderssons avhandling om kläderna i medeltidens Sverige och Norge. Men jag bestämde mig för att jag kanske behövde öva på att bara sitta och göra ingenting, trots gnagande dåligt samvete över att jag inte gjort NÅGOT på hela kvällen.

Så det gjorde jag. I ungefär fem sekunder. Sedan föll min blick på min ofärdiga, blåa ylleklänning som ligger i soffan bredvid. Den låg där, hånskrattandes åt mig. "Haha, du vågar ALDRIG börja sy på mig nu, en lördagskväll! Fegis, jag som behöver vara färdig om bara några veckor!"

Så jag sydde.

Ända tills Pär sa att var dags att gå och sova, för iaf han var trött.

Och jag hade återigen missat hur man gör för att slappa. Idag är jag ledig, hoppas att det går bättre. Tjo!