petrulus

Oj, vad grejer det har hänt på sistone. Full rulle hela tiden, men det är roligt. Igår var jag och Pär på Liseberg tillsammans med Alexandra och hennes sambo Torbjörn, mycket mycket bättre än vad jag trodde! Vi åkte Lisebergsbanan (första gången hyperventilerade jag lite lätt, andra gången tjöt jag bara av glädje), Balder (yes, det är sant!), Kållerado och Flumeride. Några snurrande och gungande saker avsade jag mig, jag vet att jag är en fegis, och likaså Kanonen efter att ha sett loopen som är där. Så, lite fegt somsagt, men jag njöt ändå av det i fulla drag. Vädret var helt perfekt och det var lagom mycket folk. Perfekt. Dessutom fanns det ett Ben&Jerrys-café som sålde en massa god glass. Så, fusk fusk. Har varit alldeles för mycket fuskande på sistone, men jag är ganska trött på det. Längtar efter att få äta någorlunda normalt, ska testa ett litet tag till.

Idag åkte jag först till medeltidsföreningen, bara för att upptäcka att det var typ noll liv där. Så, jag åkte med Pär mot hans jobb där han skulle arbeta med sin nya bil (en Polo, lite kycklinggul sådär, 02'a) och hoppade av vid IKEA på vägen. Fick tillfälle att gå där ensam för första gången någonsin (nästan) och visste att jag hade riktigt gott om tid på mig. Så, gled runt flera varv och bara tittade. Önskar att jag hade ett stort hus att inreda och massor med pengar att köpa saker för, hehe. Någon gång.

Sitter nu och slötittar på något supermodellprogram på trean, blä. Som mamma säger, vad är det för fel på folk?

Imorgon har jag både gitarr- och sånglektioner enskilt, jippi! Det är så skönt att utvecklas, hoppas bara att det börjar göra lite skillnad snart också. We'll see!

Febe, jag skulle vilja att du tog ett kort på din nya frisyr när den är stylad och skickar till mig! Snälla? :)

Hos mamma bor det tre små kattkillar som desperat behöver ett hem. De heter Alex, tre månader, och Jeff och Peanut, två månader. Alla tre är svartvita och så fruktansvärt gosiga att de verkligen förtjänar ett liv som en älskad huskatt. De är allihopa duktiga på att gå på lådan och deras favoritsysselsättning är att leka med vad som helst som dyker upp. De är totalt ljuvliga! Skulle någon vara intresserad så är det inte relevant vart i Sverige ni bor, det går alltid att lösa för att vi så väldigt gärna vill att dessa små stackare ska få ett hem. Bakgrunden är att vi i vårt stall har haft andras katter springande och som lagt kattungar där, som vi i stort sett varit tvingade att ta hand om ifall vi inte ville att kattägarna skulle skjuta ungarna.. Så, vi har placerat ut massor av ungar de senaste åren och sett till att samtliga fått goda hem. Slutligen har vi tagit tag i och steriliserat de två honorna som lagt de senaste kullarna och hoppas att det nu ska ordna sig. Men, det ska gärna ordna sig för gospojkarna också. Snälla, vet ni någon som vill ha en katt, tveka inte att kontakta mig!

Jeff och Peanut! Alex ville tyvärr inte vara med på kort just nu, men han är med på bilden under, från när han och hans bror Ärtan var små. Alex är han till vänster och har nu vuxit upp till en stor och tjusig ungkatt. För er som undrar så fick Ärtan ett bra hem!

Nu är det måndag, och jag får säga att jag har haft lite genombrott idag. Jag har sjungit i stort sett hela dagen, rösten känns mjuk och fin, helt underbart. Fick idag sjunga en duett med Johan i klassen (röst som ett underverk), vi sjöng inte någon annan än Phantom Of The Opera. Mitt hjärta gick lite i spinn, en dröm blev besannad.

Ska dessutom få hjälp med röststyrkan av Mimmi i klassen som kan lära mig ett och annat. Underbara, snälla, fantastistiska människor jag har i min klass. Lycka. Hade min först individuella lektion med Hanne idag, hon berömde min sångröst massor, och då blev jag självklart glad. Och sedan klankade hon jättemycket på min talröst, påstår att jag gnäller och knarrar när jag pratar. Blev såklart lite ledsen för det är inte roligt att höra att man sliter på sina stämband dagligen, men nu ska jag åtminstone få komma iordning med det. Så, nu ska jag börja prata närmare min sångröst, peppa mig ni som kan.

Och så tänkte jag slänga upp en ny bild där det förhoppningsvis syns lite att några kilon har runnit av mig sedan jag började med min diet (det är snart en månad jag har hållit på). Bilden är tagen innan Alexandras fest i lördags och då var jag lite extra uppklädd och fin och kände mig manad att ta en ny bild. Märk ironin.

Woho!

Idag hade jag en fantastisk upplevelse. Jag förstår att människor som har ett ögonblick av religion eller kanske något annat, typ fotboll, där alltid känns komplett fastnar sedan. Fast, min upplevelse handlade om musik och sång. I tre dagar har vi haft en helt fantastisk röstcoach som undervisat i klassen, Lena Klarström heter hon, och hon är GRYM. I början berättade vi om oss själva om om vår relation till vår röst. Jag sade som det var om min, att jag allt som oftast är ganska osäker och inte vet hur jag ska förhålla mig till den. Sedan har det känts bättre och bättre allt eftersom dagarna med övningar och prat från Lenas sida har fortgått. Och idag hade jag min upplevelse.

Det var så att jag första dagen frågade om vi skulle få någon möjlighet att få lite enskild feedback från Lena, något jag var ytterst intresserad av. Hon sa att det gick att ordna om vi ville, och igår förvarnade hon oss om att det skulle bli idag på förmiddagen och att vi skulle få sjunga en vers för henne, gärna förbereda oss med något som vi ville ha hjälp med. Jag valde sista versen i Rufus Wainwright's Hallelujah, en låt som jag inte skulle sjunga seriöst i vanliga fall, för det första för att den är på engelska och för det andra för det andra för att jag tycker att just den versen kräver en del styrka, något jag inte har. Så, det kändes som en bra grej, att fråga Lena om hur jag får den kraften. Och jävlar i mig.

Först sjöng jag en gång med de första raderna lite mjukare, för att sedan försöka ta i från tårna på sista raderna, "It's not a cry you can hear at night, it's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah", och det gick helt okej, om man bortser från nervositeten som jag från början bad om hjälp med. Lenas kommentar var att jag i min nervositet vänder mig inom mig själv när jag sjunger, och bad om två medhjälpare ur klassen. De fick i uppgift att hålla fast i mina fötter, och jag blev tillsagd att jag skulle försöka gå mot Lena och förmedla mitt budskap så kraftigt jag kunde mot henne.. Och jävlar vad jag sjöng... första gången blev jag riktigt rädd för min röst och jag hörde några ur klassen dra efter andan... Andra gången gick det bättre, men jag skrämde fortfarande mig själv med desperationen och känslan och framför allt volymen som kom ut. Sjöng för kung och fosterland helt enkelt. Det var en underbar känsla!! Kan garantera att jag log resten av dagen. Om inte annat för de hjärtliga applåderna jag fick och alla som log brett mot mig efteråt och sa att det var jättebra gjort. Helt sagolikt.

Jag älskar det här! Många av mina drömmar har redan besinnats, mitt hjärta är så lyckligt. Det här kommer bli ett kanonår! Imorgon ska jag på födelsedagsfest(er), först hos Johan som jag jobbade med i hemtjänsten och sedan hos Alexandra i klassen. Nu har kläderna börjat sitta lite lösare också, har faktiskt redan plockat fram vad jag ska ha imorgon! Livet leker!

Idag var vi på teater med klassen, teatern hade gjort ett samarbete tillsammans med Teckentolkslinjen. Japp, ni hörde. Teckenspråk och teater kombinerat. Och ja, det var precis lika skumt som man kan tänka sig. Jag kan inte hjälpa det, men jag förstår inte tung teater med underläggande tolkningsfrågor. Det är inte min grej. Som Daniel (en snubbe jag talar med via pegas-forumet)sa, "jag gillar lättsam teater, men med ett djupt budskap" och det kunde inte ha gått att ha sagt det bättre. Jag vill ha en handling, något alla kan förstå och något som roar. I min värld är teater underhållning och inte tunga budskap som bara går in till ett visst antal "utvalda". Nej, det var inget för mig.

Let me entertain you! kommer lätt att bli min slogan som artist, om jag någonsin blir det.