Om att bli mor lite hastigt och lustigt
Det är märkligt hur saker och ting i livet ibland går jättefort, och andra i ultrarapid. Ända sedan jag blev gravid har jag, givetvis (precis som alla andra gravida), väntat på, längtat till och, till viss del, fruktat inför den dag då det skulle ta slut, och ett helt nytt kapitel i livet skulle påbörja. Att lägga till titeln "mamma" på visitkortet liksom. Det har hela tiden känts otroligt avlägset.
Men ingenting blev väl egentligen på slutet som jag hade förväntat mig. Jag slutade arbeta som planerat, fick min havandeskapspenning beviljad (tack, kära Försäkringskassan!) och gick hemma och lullade, med ungefär en och en halv månad kvar till planerad nedkomst.
Och vad hände då? Jo, havandeskapsförgiftning hände. Ena dagen hade jag lite förhöjt blodtryck när jag var hos barnmorskan för kontroll, därefter steg mängden protein i urinen (visst låter det trevligt), sedan hände allt ganska fort. Jag kände mig lite märklig en dag och fick en tid för extrakoll. "Åk till förlossningen, de kan vilja ha lite koll på dig så var beredd på att bli inlagd för observation någon natt eller så." Very well.
Två veckor och fyra dagars vila i sjukhussäng blev det. Stack på dessa två veckor bara näsan utanför dörren två gånger, i rullstol ett varv runt parken bakom sjukhuset. Utöver detta var jag konstant i samma rum, i samma säng. Tack och lov fick jag gå på toaletten själv. Behöver jag säga att det var ganska mentalt krävande att vara så pass inaktiv? Och vid havandeskapsförgiftning är det i första hand modern som mår dåligt, barnet brukar först när det utvecklas till allvarligare former ta stryk. Enda boten är förresten förlossning; kroppen är helt enkelt trött på att vara gravid.
Efter två veckor och fyra dagar togs beslutet; dags för bebisen att komma ut. Och att föda vanligt visade sig omöjligt, eller i vart fall olämpligt; den lilla personen i magen hade bestämt sig för att låta rumpan vara neråt, ordentligt fastkilad i mitt bäcken. Så, kejsarsnitt.
Att ligga där i operationssalen, fullt medveten och ryggmärgsbedövad, och efter en liten stunds operation få höra ett vrål som lät ungefär som en katt som blir duschad (alltså svinförbannad) var en häftig upplevelse. Att någon så liten kan låta så mycket! Och när Pär kom in med vederbörande igen och berättade att det var en liten tjej - ja, det gick nästan inte att ta in. En dotter! Liten och späd, knappt 45cm lång och inte ens 2,2kg tung. Men ändå envis som synden och, viktigast av allt, frisk!
Ungefär en vecka efter snittet fick vi åka hem och nu sitter vi här, alla tre. Någon vardag är ännu inte att tala om, och tur är väl det. Att blir mor lite hastigt och lustigt, nästan en månad för tidigt, var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men det är fantastiskt roligt, och jag är väldigt glad. Peggy är namnet på fröken, som just nu ligger här bredvid och sover som en stock, och hon är nu elva dagar gammal. Coolt.
Men ingenting blev väl egentligen på slutet som jag hade förväntat mig. Jag slutade arbeta som planerat, fick min havandeskapspenning beviljad (tack, kära Försäkringskassan!) och gick hemma och lullade, med ungefär en och en halv månad kvar till planerad nedkomst.
Och vad hände då? Jo, havandeskapsförgiftning hände. Ena dagen hade jag lite förhöjt blodtryck när jag var hos barnmorskan för kontroll, därefter steg mängden protein i urinen (visst låter det trevligt), sedan hände allt ganska fort. Jag kände mig lite märklig en dag och fick en tid för extrakoll. "Åk till förlossningen, de kan vilja ha lite koll på dig så var beredd på att bli inlagd för observation någon natt eller så." Very well.
Två veckor och fyra dagars vila i sjukhussäng blev det. Stack på dessa två veckor bara näsan utanför dörren två gånger, i rullstol ett varv runt parken bakom sjukhuset. Utöver detta var jag konstant i samma rum, i samma säng. Tack och lov fick jag gå på toaletten själv. Behöver jag säga att det var ganska mentalt krävande att vara så pass inaktiv? Och vid havandeskapsförgiftning är det i första hand modern som mår dåligt, barnet brukar först när det utvecklas till allvarligare former ta stryk. Enda boten är förresten förlossning; kroppen är helt enkelt trött på att vara gravid.
Efter två veckor och fyra dagar togs beslutet; dags för bebisen att komma ut. Och att föda vanligt visade sig omöjligt, eller i vart fall olämpligt; den lilla personen i magen hade bestämt sig för att låta rumpan vara neråt, ordentligt fastkilad i mitt bäcken. Så, kejsarsnitt.
Att ligga där i operationssalen, fullt medveten och ryggmärgsbedövad, och efter en liten stunds operation få höra ett vrål som lät ungefär som en katt som blir duschad (alltså svinförbannad) var en häftig upplevelse. Att någon så liten kan låta så mycket! Och när Pär kom in med vederbörande igen och berättade att det var en liten tjej - ja, det gick nästan inte att ta in. En dotter! Liten och späd, knappt 45cm lång och inte ens 2,2kg tung. Men ändå envis som synden och, viktigast av allt, frisk!
Ungefär en vecka efter snittet fick vi åka hem och nu sitter vi här, alla tre. Någon vardag är ännu inte att tala om, och tur är väl det. Att blir mor lite hastigt och lustigt, nästan en månad för tidigt, var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men det är fantastiskt roligt, och jag är väldigt glad. Peggy är namnet på fröken, som just nu ligger här bredvid och sover som en stock, och hon är nu elva dagar gammal. Coolt.
