petrulus

Ja, som alla säkert märkt så är den här bloggen numera övergiven. Jag lever dock och bloggar ibland. Vill någon följa mig så kan man titta på någon av mina andra, dels den som ligger på petrulus.blogg.se/medeltid och berör det historiska hantverkandet jag håller med eller petrulus.blogg.se/halsoresan som är nystartad och ska handla om min strävan efter ett hälsosamt sätt att leva och tränar på.

Håll till godo!
/Petra

Det är märkligt hur saker och ting i livet ibland går jättefort, och andra i ultrarapid. Ända sedan jag blev gravid har jag, givetvis (precis som alla andra gravida), väntat på, längtat till och, till viss del, fruktat inför den dag då det skulle ta slut, och ett helt nytt kapitel i livet skulle påbörja. Att lägga till titeln "mamma" på visitkortet liksom. Det har hela tiden känts otroligt avlägset.

Men ingenting blev väl egentligen på slutet som jag hade förväntat mig. Jag slutade arbeta som planerat, fick min havandeskapspenning beviljad (tack, kära Försäkringskassan!) och gick hemma och lullade, med ungefär en och en halv månad kvar till planerad nedkomst.

Och vad hände då? Jo, havandeskapsförgiftning hände. Ena dagen hade jag lite förhöjt blodtryck när jag var hos barnmorskan för kontroll, därefter steg mängden protein i urinen (visst låter det trevligt), sedan hände allt ganska fort. Jag kände mig lite märklig en dag och fick en tid för extrakoll. "Åk till förlossningen, de kan vilja ha lite koll på dig så var beredd på att bli inlagd för observation någon natt eller så." Very well.

Två veckor och fyra dagars vila i sjukhussäng blev det. Stack på dessa två veckor bara näsan utanför dörren två gånger, i rullstol ett varv runt parken bakom sjukhuset. Utöver detta var jag konstant i samma rum, i samma säng. Tack och lov fick jag gå på toaletten själv. Behöver jag säga att det var ganska mentalt krävande att vara så pass inaktiv? Och vid havandeskapsförgiftning är det i första hand modern som mår dåligt, barnet brukar först när det utvecklas till allvarligare former ta stryk. Enda boten är förresten förlossning; kroppen är helt enkelt trött på att vara gravid.

Efter två veckor och fyra dagar togs beslutet; dags för bebisen att komma ut. Och att föda vanligt visade sig omöjligt, eller i vart fall olämpligt; den lilla personen i magen hade bestämt sig för att låta rumpan vara neråt, ordentligt fastkilad i mitt bäcken. Så, kejsarsnitt.

Att ligga där i operationssalen, fullt medveten och ryggmärgsbedövad, och efter en liten stunds operation få höra ett vrål som lät ungefär som en katt som blir duschad (alltså svinförbannad) var en häftig upplevelse. Att någon så liten kan låta så mycket! Och när Pär kom in med vederbörande igen och berättade att det var en liten tjej - ja, det gick nästan inte att ta in. En dotter! Liten och späd, knappt 45cm lång och inte ens 2,2kg tung. Men ändå envis som synden och, viktigast av allt, frisk!

Ungefär en vecka efter snittet fick vi åka hem och nu sitter vi här, alla tre. Någon vardag är ännu inte att tala om, och tur är väl det. Att blir mor lite hastigt och lustigt, nästan en månad för tidigt, var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men det är fantastiskt roligt, och jag är väldigt glad. Peggy är namnet på fröken, som just nu ligger här bredvid och sover som en stock, och hon är nu elva dagar gammal. Coolt.

 

 

Jag har sedan jag knappt kunde gå älskat Galenskaparna. Ett av mina första minnen med dem var föreställningen "Grisen i Säcken" som mamma och pappa hade inspelat på VHS, tror de spelat in från SVT.

Inledningen till denna föreställningen är ett kort barbershopnummer som ordvitsigt (och Göteborgskt nog) handlar om en frisörsalong. Jag har sett den så många gånger att jag kan vartenda ord utantill. Men det här är något annat... en blooper, live inspelad. Knut Agnred förklarar i början av det här klippet vad som händer.



Vi har haft en skön helg, vilat en del, fixat hemma och träffat goda vänner och min lillasysters söta lilla hundvalp.

Jag håller på och läser Ozzy Osbournes biografi, I am Ozzy, vilket jag rekommenderar alla att göra, oavsett musiksmak. Killen har verkligen levt något utöver det vanliga. Jag tror att han varit onykter fler dagar i sitt liv än han varit nykter, utan minsta tvekan. Och han beskriver sitt liv med en stor portion humor. I inledningen skriver han följande;

"Other people's memories of the stuff in this book might not be the same as mine. I ain't gonna argue with 'em. Over the past forty years I've been loaded on booze, coke, acid, Quaaludes, glue, cough mixture, heroin, Rohypnol, Klonopin, Vicodin, and too many heavy-duty substances to list in this footnote. On more than a few occasions I was on all those at the same time. I'm not the fucking Encyclopaedia Britannica, put it that way. What you read here is what dribbled out of the jelly I call my brain when I asked it for my life story. Nothing more, nothing less..."

Nu när min kära lillasyster gått och skaffat sig en hundbebis (en liten samojedsötnos) så måste vi ju avfärda vad som är skillnaden på katter och hundar.

 

Och visst ligger det något i det?

 

Jag har nu varit ledig från jobb sedan i förra fredagen, och i torsdags fick jag ett samtal från Försäkringskassan där de meddelade att min graviditetspenning är beviljad. Detta gjorde mig otroligt glad och tacksam, för jag märker att jag mår otroligt bra nu när jag varit ledig.

 

Nu är vi i vecka 34, och jag börjar känna att magen snart inte borde kunna bli så mycket större. När bebisen är ute finns det några saker jag tänker göra:

- Böja mig ner och plocka upp massor med saker, utan att stöna det minsta.
- Äta sushi med rå lax.
- Ha jeans.
- Dricka vitt vin.

Det är nog bara det. Med andra ord tycker jag att det inte är så farligt att vara gravid som många påstår, även om jag inte skulle vilja säga att det är en "magisk" tid. För mig är det inte graviditeten som är grejen, jag vill ju bara träffa Glenn-Ada.

Nu ska vi snart iväg och fira min lilla far. Grattis pappa!

... are you fucking kidding me?

 

Det är givetvis inte lätt att veta hur autentiska dessa bilder är.

 

Men jag tycker ändå att de är klart sevärda.

 

Min favoritmupp i den här är utan tvekan Animal. Mama?

Ibland behövs det så lite för att det ska bli humor.





Och slutligen... en rädd liten kaka.

Peter Settman må ha blivit en riktigt präktig karl, kostym i SVT på söndagarna och familjeunderhållning.

Därför blir jag så otroligt glad och varm inombords av att se hans barnsliga lycka när han förstår vad som är på gång. Enjoy!

Jag har bestämt mig för att bloggen i fortsättningen får vara en kanal där jag bara delar med mig av roliga saker jag snappat upp på nätet.

Den här gången blir det ett youtubeklipp med två unga människor från Storbritannien, där framför allt killen glänser.

Jag önskar att jag kunde spela cello!!

För några månader sedan fick jag ett tips av min vän Magnus; att spana in Dr Horribles Sing-Along Blog, en mini-musikal i tre delar med bl.a. Neil Patrick Harris (Barney i How I Met Your Mother). Först var jag lite skeptisk, men så fort jag fick höra lite av musiken så var jag såld. Musiken har i perioder gått på repeat i lurarna till iPhonen; det är i välkomponerat och texterna tillsammans med handlingen är fantastiskt roliga.

Storyn då; Superskurken, eller iaf superskurkswannabe'n Dr. Horrible (Billy) har bestämt sig för att bygga en Freeze Ray, en apparat som fryser tiden; på det viset kan han få tid på sig att komma på vad han ska säga när han ska prata med flickan han är hemligt förälskad i; Penny. Han får dock problem när hans ärkefiende, Captain Hammer, superhjälten i historien, får upp ögonen för samma tjej...

Det är lite av en parodi på en vanlig musikal (om det nu finns en vanlig sådan...) och till och med Pär gillar den! Den är alltså skitbra.. häromveckan var min mor i Stockholm och jag bad henne då att gå in på SF-bokhandeln och införskaffa den här till mig, med komplett notbild och allt. Den är riktigt trevlig att bläddra i! En del av låtarna går i lite smått besvärliga tonarter, men det är ju egentligen inga problem att transponera!

Nu försöker jag få rett ut hur musiken fungerar, så att jag kan använda vissa häftiga effekter i musiken jag gör...

Se musikalen! Den finns på DVD och Blue-ray, och upplagd i delar på youtube! Rekommenderas varmt!

(Parantes: Idag är jag sugen på att skriva. Jag har under hela veckan gått på jobbet, mitt nya sommarjobb på Profilgruppen i Klavreström, gått och skrivit en ny låt i huvudet. Det är dock inte så lätt att skriva på det sättet, för man glömmer hela tiden bort vad man har bestämt. Så börjar man om från början, om och om igen... Arbetar dessutom med Thorleif i Thorleifs son, och känner nu att jag måste ta tillvara på denna nya tillgång i mitt liv; jag ska skriva en dansbandslåt. Först måste det dock gå iväg en beställning till Thomann, det ska köpas en stormembranskondensatormikrofon, ett par ordentliga lurar samt ett midi-klaviatur. Sedan får min hemstudio var färdig för tillfället! Har inte ens öppnat Pro Tools sedan skolan slutade, hemskt dåligt.

Nåja, somsagt, jag är sugen på att skriva. Men jag vet inte riktigt om vad. Någonstans har jag tappat bort mitt blogg-jag, varför jag egentligen skriver. Det började ju med att bloggen handlade om vad jag gjorde på dagarna för att mina vänner skulle veta vad jag hade för mig däruppe i Kungälv... Nu träffar jag dem lite för ofta för att de ska vara intresserade...)

Det kanske är dags att definiera ett nytt blogg-jag. Det finns ju bloggar av olika sorters mammor; ensamstående mammor, av dubbelstående mammor, av dubbelarbetande ensamstående mammor, av fotbollsfru-mammor, bullmammor, trendiga lattemammor. Och så ännu-inte-mammor-bloggar; fjortisbloggar som jag kallar dem, med bloggdrottningar som B-Bella, Kiiinza och vad de nu heter. Och personer med sjukdomar och skador, bullbaksbloggar, kakbaksbloggar, trädgårdsbloggar, hantverksbloggar (en sådan har jag!! Identitet, alter-ego!), viktnedgångsbloggar, matlagningsbloggar... Jag fick precis ont i huvudet.

Jag är en musik- och medeltidsnörd. Och jag har en medeltidsblogg. Kanske dags att göra den här till en musikblogg. Ska testa.

Ja, nu har jag tagit ett av mitt livs största steg. Jag har blivit bostadsrättsägare, skuldsatt mig för många år framöver, vi har skaffat en fristående bostadsrättsvilla. Vi flyttade in den första juni och nu börjar vi komma iordning, fruktansvärt skönt. Att ha så mycket plats, nästan fyrtio kvm större än lägenheten och tre rum till. Jag har fått ett eget rum, ett rum som kommer fungera som musik- och syrum och jag har inrett det precis som jag vill, vilket känns fantastiskt. Att ha ett helt eget krypin, med många saker som betyder mycket för mig, är grymt!

Och visst har saker och ting förändrats det senaste året... Jag har lärt mig många saker om mig själv och jag har nya mål. Jag har lärt mig värdet av att ha vänner att lita på i vått och torrt, och jag har åtminstone mentalt sett börjat rensa bland vänner och gamla relationer. När man flyttar ofta, eller åtminstone en gång om året, slänger man en massa gamla saker som man inte behöver; sånt som genom sin blotta existens tynger ner. Och man bör nog göra samma sak med relationer...

Jag har somsagt förändrats. Bland de jag räknar som mina närmaste vänner idag har jag bara känt ungefär tre stycken längre än ett år. Resten är nya i mitt liv, och jag tror att det är bra.

Nåja, vad försöker jag säga? Egentligen vet jag inte... Antagligen bara att jag ikväll har känt mig som en annan människa än jag en gång var, en vuxen variant av mitt unga jag. När jag tittar på gamla bilder så är det som att se sig själv utifrån... Coolt men skrämmande.

Slut, flummigt inlägg.