petrulus

För ungefär två och ett halvt år sedan (finns att beskåda här) fick jag ett litet solsken i mitt liv. Mitt lilla marsvin Fido, ärvd kanske man kan säga. Hon tillhörde innan dess ett ragg-ish till mig, och hans familj. Men killen ifråga utvecklade en allergi, och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hand om Fido ett tag, bara för att se om han blev bättre. Vilket han blev. Så där satt jag, med mitt lilla svin. Och på en gång nästan märkte jag att den fröken var något utöver det vanliga. På luncherna när jag smet hem från jobbet för att titta till henne och äta, så hälsade hon mig alltid ljudligt, och satte sig och åt samtidigt som jag gjorde det. Att ett litet djur kan ha så stor personlighet faschinerade mig och jag började läsa på om dem.

Efter inte speciellt lång tid på diverse marsvinssidor på Internet lärde jag mig att marsvin helst inte ska hållas ensamma, utan allra minst i par. Och när jag ett tag därefter blev tillsammans med Pär (japp, Fido var före honom!) så hittade jag ett ställe, Eragons i Göteborg, som hade omplacering för marsvin. Så, där fanns det en liten vän till Fido, Linn. Tyvärr avlivades hon fram på hösten, till följd av de otäcka tandproblem som ganska ofta drabbar tammarsvin som får för lite hö.

Boris

Då var Fido ensam igen. Och när jag begav mig till Eragons igen fick jag med mig två marsvin till hem, Ipren och Boris. Den sistnämnde en kastrerad hanne, som dog i buren ungefär ett halvår senare. Och vad gör Petra då? Jo, hon åker tillbaka till Eragons och kommer hem med två små flickor till, Rosa och Gullan.

Nu har det sett ut så ganska länge, min flock har bestått av mina fyra små flickor som visserligen bråkat lite sinsemellan, men som allt som oftast är så himla roliga att jag bara älskar dem.

Idag ska jag till veterinären med Fido. Jag har börjat misstänka någon form av urinsten, eller kanske en kass urinvägsinflammation, och jag kan inte blunda för det längre. Risken är, som alltid när ett djur inte är helt hundra, att jag i eftermiddag måste ta beslutet att låta henne somna in och det känns ganska pissigt. Hon har hela tiden varit så himla underbar och framför allt unik, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hon är ju lite till åren kommer numera, och jag vet inte om jag skulle utsätta henne för en plågsam och stressande operation, med narkos som för smådjur är jättefarligt.

fr.v. Fido, Gullan, Rosa och Ipren

Så just nu sitter jag mest här, med Fido i en handduk på magen, och minns en massa fint. Hoppas innerligt att det inte ska vara slut här, eller ens någonsin. Men det är priset man betalar för att ha djur, att vara den som får ta det jobbiga beslutet. Vill uppmana alla därute att alltid, alltid försöka sätta djuren i första rummet, de lever enbart för oss.

Mitt lilla hjärta...