petrulus

Idag hade jag en fantastisk upplevelse. Jag förstår att människor som har ett ögonblick av religion eller kanske något annat, typ fotboll, där alltid känns komplett fastnar sedan. Fast, min upplevelse handlade om musik och sång. I tre dagar har vi haft en helt fantastisk röstcoach som undervisat i klassen, Lena Klarström heter hon, och hon är GRYM. I början berättade vi om oss själva om om vår relation till vår röst. Jag sade som det var om min, att jag allt som oftast är ganska osäker och inte vet hur jag ska förhålla mig till den. Sedan har det känts bättre och bättre allt eftersom dagarna med övningar och prat från Lenas sida har fortgått. Och idag hade jag min upplevelse.

Det var så att jag första dagen frågade om vi skulle få någon möjlighet att få lite enskild feedback från Lena, något jag var ytterst intresserad av. Hon sa att det gick att ordna om vi ville, och igår förvarnade hon oss om att det skulle bli idag på förmiddagen och att vi skulle få sjunga en vers för henne, gärna förbereda oss med något som vi ville ha hjälp med. Jag valde sista versen i Rufus Wainwright's Hallelujah, en låt som jag inte skulle sjunga seriöst i vanliga fall, för det första för att den är på engelska och för det andra för det andra för att jag tycker att just den versen kräver en del styrka, något jag inte har. Så, det kändes som en bra grej, att fråga Lena om hur jag får den kraften. Och jävlar i mig.

Först sjöng jag en gång med de första raderna lite mjukare, för att sedan försöka ta i från tårna på sista raderna, "It's not a cry you can hear at night, it's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah", och det gick helt okej, om man bortser från nervositeten som jag från början bad om hjälp med. Lenas kommentar var att jag i min nervositet vänder mig inom mig själv när jag sjunger, och bad om två medhjälpare ur klassen. De fick i uppgift att hålla fast i mina fötter, och jag blev tillsagd att jag skulle försöka gå mot Lena och förmedla mitt budskap så kraftigt jag kunde mot henne.. Och jävlar vad jag sjöng... första gången blev jag riktigt rädd för min röst och jag hörde några ur klassen dra efter andan... Andra gången gick det bättre, men jag skrämde fortfarande mig själv med desperationen och känslan och framför allt volymen som kom ut. Sjöng för kung och fosterland helt enkelt. Det var en underbar känsla!! Kan garantera att jag log resten av dagen. Om inte annat för de hjärtliga applåderna jag fick och alla som log brett mot mig efteråt och sa att det var jättebra gjort. Helt sagolikt.

Jag älskar det här! Många av mina drömmar har redan besinnats, mitt hjärta är så lyckligt. Det här kommer bli ett kanonår! Imorgon ska jag på födelsedagsfest(er), först hos Johan som jag jobbade med i hemtjänsten och sedan hos Alexandra i klassen. Nu har kläderna börjat sitta lite lösare också, har faktiskt redan plockat fram vad jag ska ha imorgon! Livet leker!