petrulus

Idag vaknade jag upp relativt sent, vi var inte hemma förren runt ett i natt (Kulturnatt i Växjö!), och när jag gjorde det upptäckte jag en stark sol och en klarblå himmel som genast gjorde mig alldeles lycklig. Sol, på en söndag när man är ledig! Helt fantastiskt. Så jag tjatade lite enkelt (host) upp Pär ur sängen och lyckades få med honom ut på en promenad. Vi högg våra isdobbar också, såg ifrån fönstret att det var folk ute och gick på isen och tyckte att det var lite spännande. Först gick vi upp till vårt (VÅRT!!!!) hus och pratade med de gamla ägarna, fick papper och så. Därefter länmnade vi dessa papper hos mor och far och tog en promenad längs med Herrgårdsrundan här i Hovmantorp. Pär var långt ifrån nöjd ("Du sa inte att vi skulle gå så lååååångt..."), men det ändrades så fort vi kom ner till sjön och han såg att det var en massa folk ute på isen. Vissa av dessa körde fyrhjuling, något som genast tände en glimt i Pärs ögon. Efter en stunds överläggning kom vi fram till att vi skulle gå hem, hämta hans MC-gear och därefter hojen hemma hos mamma och pappa, och att han sedan skulle få leka med de andra pojkarna (host, barnen) på isen. Så blev det, Pär körde och var jätteglad och själv satt jag i en solstol med feta solbrillor på och njöt av solskenet, det kändes knappt kallt. Underbart helt enkelt!

Wrooom!

Vackert va? Den lilla svarta pricken på mitten är Pär.

Under en liten paus när karl'n drack en välförtjänt Redbull så upptäckte jag att en endurocykel är en alldeles utmärkt handväskehängare. Matchar Pärs maskulina shoiiii-hjälm också.

Bra dag!

Skäggväxten

av J.L. Saxon

 

Ur kapitlet "Kroppsliga defekter och missbildningar" i boken "Umgängeskonst -- levnadskonst" (Saxon och Lindströms förlag, Stockholm, 1934).

 

 

En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det,

är ofullgången, fysiskt defekt.

 

Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien.

Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den

skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli

hövding.

 

Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare

utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva

mannen fått i skägget.

Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger

beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall

är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess

större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat

sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall.

 

Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska

livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt

omspolar mannen med helskägg.

Skägget är skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma,

äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså

bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för

reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tand-

trakten.

 

På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget

också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk

o.s.v.).

Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten

för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är

berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal

värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara,

vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det

också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje

spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje

samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför

blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå.

Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i

struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av

kroppen, där de kunna finna lämpliga angreppspunkter. Men även

rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud.

 

Förkylningarna börja ofta just där.

Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det

borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har

förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport

för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så

förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan -- läkare och

fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra

luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med

ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren

för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse

låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror

till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos

skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna

därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera

sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte

de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss

skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem.

Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för

faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och

bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att

våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är

dömt att misslyckas -- den, som gör det, har gått för bittida

från mästaren. Straffet för denna modenyck -- som står i nivå

med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och

annan stympning -- kommer ej genast. Men det uteblir aldrig,

liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarna alltid medför sin

belöning.

Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna

instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för

kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens

skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En

kyss utan skägg är ett ägg utan salt".

Sitter i soffan (vilket händer då och då, jag vet) och kikar litegrann på Shear Genious och blir lite nostalgisk. Tänk att jag för sex år sedan precis börjat frisörutbildningen och trodde att jag skulle arbeta som frisör bra länge. Icke. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle bli bra, tillräckligt bra, men det kunde jag inte veta då. Jag är åtminstone tacksam för att ha det med mig i bagaget.

Men det är faktiskt väldigt roligt att se duktiga frisörer arbeta, se dem klippa och style'a och faktiskt förstå vad det är de gör. För mig är att klippa hår nuförtiden lika naturligt som att skriva, givetvis får man tänka ibland men mycket går på känsla och på kunskaper som sitter i ryggraden.

Nåja, dags att blicka framåt. Igår skrev jag och Pär på papper för en bostadsrättsvilla här i Hovmantorp, en enplans femrummare på 114kvm. Vuxenpoängen bara rullar in känner jag, haha. Den första juni bär det av, så det är bara att ta ett djupt andetag och börja förbereda sig på att packa ihop lägenheten vi så glatt såg ut i somras. Mindre än ett halvår efter att vi flyttat in. Galet. Tur att vi slängde en massa junk i förra flytten, så att den nästa kanske går lättare.

Nu har jag, istället för att plugga som jag borde, städat bort diverse julpryttlar som under en tid har stört mitt sinne. Bort med kulorna på gardinerna, bort med ljusstakar som lyser jul och upp med andra lampor som lyser upp mörkret som blir över. Även provdockan fick sig en släng av städyran, och vad passar bättre såhär på våren än en korsett på henne?

Nu blir det plugg, annars får jag aldrig någonsin tummen ur. Förresten var inlägget jag skrev igår, det plikttrogna, mitt femhundrade blogginlägg. Borde man fira sådant?

Ja, jag skriver inte så ofta numera. Känner mig omotiverad då de flesta som tidigare använde min blogg för att hålla koll på mitt liv först i Gislaved och därefter i Kungälv numera är så nära att de får höra saker direkt. Men kanske vore det bra att uppdatera ibland. Fick höra senast igår att jag har trogna läsare av bloggen, då måste jag ju försöka göra något av det.

Vad händer annars då? Tja, skolan har precis rullat igång så smått efter jul- och nyårsledighet, hade första lektionen med helklass idag. Teori, som äntligen har börjat bli begripligt för mig. Lade ner en del energi, och nästan tårar, på det förra terminen så det är skönt att det lossnar.

Dessutom händer en annan stor sak, jag och Pär har tittat på en bostadsrättsvilla som vi är intresserade av och som saker och ting verkar lösa sig kring. Men det är ett tag till innan allt är klart, men jag återkommer i så fall med bilder och annat skojs. Känns lite galet.

Det är dags att börja fundera kring framtiden. Min plan är att i höst börja på det tvåriga musikproduktionsprogrammet på Linnéuniversitetet här i Växjö, skaffa mig nog med studioutrustning för att kunna börja spela in och redigera hemma, och såsmåningom skapa mig en karriär. Kanske är det mest en fåfäng dröm, men jag tänker åtminstone försöka! Till min hjälp har jag massor med fantastiska kontakter och musiker, lärare och mentorer. Och ett fint stöd hemifrån. Antagligen kommer jag inte kunna hålla på med enbart musiken till en början, utan får väl försöka hitta något annat tillfälligt. Vi får se.

Lite nostalgiskt är det nu också. För ganska exakt ett år sedan sålde jag min lilla tokhäst, Turbo. Tyvärr måste jag säga att jag inte ångrar att jag gjorde mig av med honom, det hade aldrig fungerat i samband med turnén på visskolan, och inte när jag sedan for som ett jehu mellan Kungälv och Småland under våren och innan sommarjobbet började. Hade aldrig fungerat härnere, mamma ville inte ha tillbaka honom.

Men visst är det en vacker häst? Idag mår han jättebra hos sin nya matte, och har dessutom fått en flickvän som heter Colga. Det gör mig mycket glad.

Nu är det snart dags att sova, upp tidigt imorgon och ta stallet. Det är skönt med fredagar nu när jag nästan alltid är ledig, ska se om det blir någon förändring när eventuella andra kurser tar vid. Det är tidsmässigt slappt att plugga på universitetet, det dåliga är att man aldrig känner sig helt ledig utan har en massa saker som hänger över axeln. Jag ordnade åtminstone pianotentan i måndags, made my day. Har anmält mig till en distanskurs som heter "Medeltida kulturer och samhällen", återstår att se om det är något som passar mig.

Nog ordbajsat för ikväll, önskar samtliga mina vänner en god kväll och en god helg.

På begäran från min kära sambo:

Tittade i min kamera idag och hittade bilder ifrån i somras som jag inte sett innan. Måste bjuda på några som kanske kan få någon att le. Detta är ifrån en dag när jag, Pär och Febe var ute vid en sjö här i krokarna och grillade korv, samt åt vattenmelon som Febe fått i 30-årspresent. En sådan måste ju delas upp, men jag kan skarpt rekommendera att inte göra som jag gör på bilderna. Det blir inte bra.

 

Det finns en film när jag genomför hugget också, men fint blev det inte. Mos-melon.