Kriser med berg- och dalbaneutseende?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om mig själv. Ända sedan i slutet av förra terminen har jag börjat få en massa märkliga nojjor och kriser. Mitt ego som jag alltid trott varit någorlunda intakt har börjat vackla. Jag vet inte ens vad jag ska kalla mig själv längre. Frisör, lajvare, nörd, musiker, sångerska, berätterska?

Pär har pratat om mitt behov av bekräftelse, som tydligen är ytterst märkbart ibland. Jag undrar var det började, för jag tvekar inte en sekund på att det är så. Det är skönt att få bekräftat att någonting är bra, beröm är som balsam för själen och komplimanger är att polera egot. Och därav, det är svårare att tro på någonting som man bara försöker övertyga sig själv om. Jag är riktigt dålig på det, skulle jag säga.

En steg-för-steg-lista skulle jag vilja ha. Något som säger att gör först ditten, därefter datten, och tadaaa! Livet blir perfekt, egot en ointränglig borg, kroppen ett smycke att bära runt på. Men om det bara vore så väl att det rörde sig om osäkerhet. Problemet är att jag känner mig så otrevlig. Blir bekymrad över saker jag sagt, tänker på det länge, känner mig orolig över om någon tagit illa upp. Drömmer mardrömmar, tänker, oroar mig. Och så egna förmananden; "varför sa jag så", "varför tänker jag inte efter innan jag öppnar munnen", "jag är patetisk som tror att jag ska kunna hålla på med musik", "jag borde träna mer så att jag inte ser så jävlig ut", och så vidare i det oändliga. Varför ska man trycka ner sig själv på det viset?

Jo, för att man alltid lär sig att vara duktig, hålla sig i bakgrunden, vara underbar. Inte att vara personlig och självständig och stå på sig och dessutom vara ödmjuk. Det är någon slags ytlighet som jag inte förstår mig på. En känsla av att vara falsk och att snart bli genomskådad, som kommer av dålig självkänsla.

Jag vet, jag är flummig och sluddrig, men jag måste försöka reda ut mina tankar. Någonting måste göras för att höja egot och hitta en självständighet. Är ibland rädd att Pär är fel person att vara självständig med, för han är så otroligt självständig själv. Men vet ni vad som är det värsta med att vara såhär osäker som jag tror att jag är? (haha, bara hör på den meningen... "jag tror att jag är osäker". Right?) Jag blir så lätt avundsjuk på andra människors framgång. När jag bara vill glädjas för andra, åt andra blir jag bara ledsen över att jag är så dålig själv som inte uppnår samma mål. Uscha.

Något måste göras, men jag vet inte vad.

Än.

Kommentarer
Postat av: Frida

Ibland Petra måste man stanna upp och tänka på sitt liv. det är helt normalt. Men jobbigt.

Hur ska man kunna uppskatta solen om det inte regnar ibland?

Men det är jobbigt att inte må bra, att inte känna sig själv, men du är ducktig på det du gör, du bara är sån. Du är en jätteducktig frisör, en mycket ducktig trubadur och en bra lyssnare. Har du någon som kan lyssna på dig, som du bara kan få spy lite galla på? Man måste få lätta sitt hjärta ibland.

Finns här om du känner att du vill spy lite, eller bara bolla lite med, man kan behöva ett bollplank



Kramar

2010-01-21 @ 22:44:03
Postat av: Josse

Visst är det så himla svårt! Vi pratar mycket om varumärke i skolan nu och då om sitt eget varumärke, för vi är i en sån tidsålder nu. Vi ska sälja oss själva, ha en fin yta, vara respektabla, ha åsikter (och då gärna rätt åsikter)

Jag tror det är lätt att förvirra sig i djungeln när man ska försöka sätta en stämpel på sig själv. Försöka acceptera att man har olika roller (i familjen, bland vänner, i skolan, arbetslivet etc)

Tror det är viktigt att försöka glädjas över sina olika sidor, för du är verkligen duktig på mycket. Du är Petra, min vän, sångerskan, musikern, frisören, lajvaren, berättaren (ja jag kan hålla på i evigheter)

Du är duktig och begåvad i mycket!

2010-01-22 @ 12:40:59
URL: http://skywise86.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback