Någonting står inte riktigt rätt till i den här världen (först tänkte jag döpa inlägget till "satanshelvetesjävlafittcpskit".)

Jag är så arg, ledsen och upprörd. Kom alldeles nyss hem från mitt första pass inom hemtjänsten, Kungälv. Underbara människor på jobbet, underbara brukare som de som får vård kallas, underbart alltihopa. MEN. Något som är mindre underbart är det som fått mig att i stort sett hela kvällen gå runt och vara på vippen att brista i gråt (något jag gjorde nu när jag kom hem och jag sitter fortfarande och stortjuter). Överallt ser jag föredetta starka, vackra, glada människor. Istället sitter/ligger där små rynkiga, trasiga, sjuka, ledsna, dementa, förstörda, döendes människor. Livet har liksom ryck undan mattan under deras fötter. För att inte tala om deras anhöriga, som ser sina kära långsamt brytas ner till ingenting, helt tillintetgjorda. Tvingas bära blöjor, låta främmande människor torka dem i rumpan, ha en massa främlingar springades i deras hem. För det är mest det jag känner mig som när jag kommer dit, en främling och en inkräktare. Varför står jag där i deras gammalmodigt inredda bostäder och ser alla små pusselbitar som är deras liv? Vad ger mig rätt till det?

Det jag trodde skulle bli jobbigt med jobbet vet jag att jag kommer klara, bara i min egen takt och på mitt eget sätt. Men det här som slår mig nu, ömheten för alla som en gång haft livet framför sig och som nu passerat sin bästa tid, känns i alla fall nu snudd på omöjlig att övervinna. Hur ska jag kunna ta hand om någon om jag bara börjar lipa när jag väl är där? Har visserligen lyckats hålla mig i skinnet idag, och då borde det gå senare med. Vi får se, jag vet ingenting.

Men, det jag lärt mig mest av allt om idag är att jag borde lära mig leva för dagen och njuta av allt jag har nu... Pär kommer hem snart och då ska jag krama hur mycket som helst på honom, bara för att jag har möjlighet. Imorgon kväll efter jobbet ska jag till stallet och klappa min vackra häst, njuta av styrkan man faktiskt besitter i sin egen kropp ännu och av att se och höra allt perfekt. Snälla alla, gör sådant ni vill göra, nu! En vacker dag sitter vi alla där och är beroende av folk som tar hand om oss när vi själva inte kan längre.

Frida, minns du när vi sa att vi ska knarka ihjäl oss när vi fyller 80? Jag är starkt på fortfarande, fast jag undrar om inte 70 vore lämpligare. Vad säger du, deal?

Kommentarer
Postat av: Josse

Som den känslosamma människa jag är så kan jag förstå dej, tänk vilka liv dessa människor har levt, helt otroligt egentligen.

Du får nog fokusera på att du faktikst är där och hjälper dem och det är något fint du gör! Alla dessa toppchefer kanske får sina miljoner i fallskärmar men människor som jobbar inom vården och som jobbar med att finnas där för sin medmänniska, det är något riktigt det =)

Måste vara svårt att se dem nu när de är så nära livets slut men som sagt, du får tänka på att de levt ett långt liv, förhoppningsvis fullt med kärlek.

2009-03-04 @ 09:54:10
Postat av: lisalicious.blogg.se

Oj, va jobbigt det var att läsa det inlägget. Jag ska snart ut i praktik, som just är på äldreboende. Vi läser just nu (går ju SSK-programmet nu=) hur det är i vården i livets slut. hur viktigt det är att faktiskt bara hålla någon i handen, lyssna och visa att man är där...Tänk på att du göra något bra, bland det bästa som finns. Att hjälpa en annan människa. Då, DÅ kan man sova gott om natten! Ha det bra! //Lisa

2009-03-04 @ 18:52:26
URL: http://lisalicious.blogg.se/
Postat av: Febe

Det finns betydligt enklare sätt att dö än att knarka ihjäl sig, om det nu är kontentan av det hela. Men jag tycker nog att du är lite överdramatisk. :-)

2009-03-06 @ 17:41:16
Postat av: Christel

Jag tror det viktigaste är att behandla de gamla (i brist på bättre ord) med respekt och som Lisa skrev att bara finnas där. Beröring, t ex hålla handen, är också mycket viktigt. Man mår mycket bättre då, i livets alla skeden (om man inte har riktigt ont förstås, då är det mest en pina ;)). /kram

2009-03-07 @ 14:47:37
URL: http://kirvin.blogg.se/
Postat av: Frida

Minns du de där små tanterna som gorde haschbrownis och bjöd rund på på sina syjuntor. De tycker jag låter som enra idé. Ja men vi kan ju börja vid 70 så är vi nog lagom goa i huvdet till 80=)

2009-03-19 @ 13:27:29
URL: http://fridaandersdotter.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback