petrulus

Jag lovade Josefin detaljer om lajvet. Det är svårt att med någorlunda korta ordbeskrivningar, men jag kan försöka. Jag spelade Ingeborg Vårfröjd, bymedikus som på fredagen fick axla rollen som lagkvinna då ordinarien Vilja (Anni) var tvungen att resa bort. Lajvet började dock med att Anni och jag gick in som två domedagsfantatiker, kvinnor som blivit galna av död och lidande och sprang runt och drack blod och åkallade Uijins vrede ned över byn Linds invånare. Det blev tokigt roligt, dock försökte folk slå ner oss för att sedan kunna förhöra oss. Vilket inte hade passat in alls. Blev en galen grej när jag i kläder i trasor och blodfläckad sprang från byn ner till adelslägret, blev nedslagen och knockad några gånger på vägen tillbaka och lyckades bege mig in i kyrkan för att begå självmord. Galet.

Sedan gick vi in i rollerna, som slutligen slutade med att jag sprang som en galning mellan folk som blev skadade och de som skadat de förstnämnda. Inte lätt att vara både medikus och lagkvinna. Dessutom väcktes jag en natt av två pojkar som blivit "nedslagna" och som ville att jag skulle ta hand om dem. Det hela bestod uti att de varit ensamma och ville ha någon som kunde umgås med dem. Så, en god idé var tydligen att köra upp medikusen och dra med henne till sin stuga, där man bjuder på vin. Två glas rosé senare, barfota och iklädd endast nattsärk och utan linser, vinglade jag nedför backen till vår stuga och somnade sedan gott. Dessutom stals det en massa saker till höger och vänster, en del slagsmål förekom (off också!), och det sjöngs massor med visor och skrålades en hel del. Rabarbermjödet jag bryggt smakade okej de första dagarna och överjäste sedan till den milda grad att det smakade minst sagt skit. Så, skogen fick det.

Sista kvällen avrättades en kvinna som sades ha mördat sin man och vi grät allihopa. En sådan känsla att se henne gråta och skrika förtvivlat när hon piskades, för att sedan offras i kyrkan. Jag var ledsen i flera timmar efteråt. Dock, dök Merkel med tre riddare in på värdshuset och efter några glas (in) var vi alla glada och sjöng glatt igen. Livet måste gå vidare. Och, handen på hjärtat, jag är lite svag för folk i rustning som kysser på hand.

Sammanfattat, underbart. Känslan när allting bara klaffar är obeskrivlig. Jag kommer fortsätta lajva ett tag till, nästa gång kanske som adel eller något i den stilen. Time will tell.

Tack, alla ni som var där. Febe, tack för att du kom förbi!