petrulus

Jag har läst Dödlig strid av Ken Follett, en spänningsroman som jag läste ut på bara två morgnar (jag hade gott om tid, ja...) Och eftersom den gick ganska fort att ta sig igenom antar jag att ni förstår att jag GILLADE den, som bara den dessutom.

Boken handlar om Antonia "Toni" Gallo, fd polis, som jobbar som säkerhetschef på Oxenford Medical och hennes upplevelser när det visar sig att säkerheten kring byggnaden i fråga är i fara. Det är nämligen så att det man gör där är att forska kring livsfarliga virus, och när sedan dessa kommer i fel händer är det helt plötsligt mycket på spel.

Med i historien finns även Tonis chef Stanley Oxenford, några luriga skurkar och Stanleys familj (barn, barnbarn och avlidna hustru).

Språket i boken är väldigt lättförstått, och faktiskt dyker det in en gnutta erotik och romans i boken, trots att man kan passa in den i thriller-facket. Speciellt en romans mellan några ungdomar är speciellt söt tycker jag, man påminns väldigt mycket om det trevande, romantiska och nyfikna man själv var i när man var "liten".

Eftersom jag är lite av ett fan av groteska beskrivningar och sjuka grejor tänker jag citera en del av boken, där en anställd på Oxenford Medical hittas efter att ha utsatts för det livsfarliga viruset Madoba-2.

"När Toni öppnande dörren anade hon en lukt, obehaglig men på något sätt bekant. Den måste vara mycket stark eftersom den trängde igenom dräktens filter. "Blod," tänkte hon. Skjulet luktades som ett slakthus. "Herregud", mumlade hon. Rut Solomons, läkaren, hörde henne och sa: "Vad är det?" "Vänta lite." Inne i det lilla träskjulet var allt svart: det fanns inga fönster. Hon trevade inne i mörkret och hittade en strömbrytare. När lampan tändes skrek hon rätt ut av fasa. Alla andra började prata på en gång och undrade vad som var fel.
      "Kom fort!" sa hon. "Till skjulet i trädgården. Ruth först."
Michael Ross låg på rygg på golvet. Han blödde från ansiktets alla öppningar: ögonen, näsan, munnen och öronen. Brädgolvet under honom var täckt av en stor blodpöl. Toni behövde ingen läkare för att se att Michael led av massiva blödningar - ett klassiskt symptom på Madoba-2 och liknande infektionssjukdomar. Han var oerhört farlig; hans kropp var en bomb redo att brisera, fylld av det dödliga viruset. Men han levde fortfarande. Bröstet höjdes och sänktes och ur hans mun kom ett svagt bubblande ljud. Hon knäböjde i den klibbiga pölen av färskt blod och såg noga på honom. "Michael!" ropade hon högt för att han skulle höra henne genom plasthjälmen. "Det är Toni Gallo från labbet!"
   Det glimtade till i de blodiga ögonen. Han öppnade munnen och mumlade någonting.
"Va?" skrek hon. Hon lutade sig ännu längre fram.
"Ingen bot", sa han. Sedan kräktes han. En svart stråle sprutade ut ur hans mun och skvätte rakt över fronten på Tonis hjälm. Hon flög baklänges och skrek till, trots att hon visste att dräkten skyddade henne."