petrulus

Jag tänker för ett kort ögonblick återgå till den sinnesstämning som ibland drabbade mig förr när jag såg något i samhället som jag ville skriva om, istället för mitt eget liv. Jag vet, jag har varit otroligt dålig på att skriva på sistone, och jag vill poängtera att absolut ingenting är fel egentligen. Jag har blivit lite lat helt enkelt.

Jag tänker på hur livet ibland ställer sig på sin spets, snurrar runt lite, gör en tjusig piruett, bara för att sedan landa i något helt annat än vad man ibland förväntade sig. Av min erfarenhet så vet jag att man alltid ska räkna med det oväntade, även om det är tungt. Idag blev min kollega av med jobbet. Hon har varit anställd bra mycket längre än mig, men eftersom den salongen gått lite sämre (det är en nyöppnad mitt i centrala Göteborg) så fick hon gå. Jag är ju inte där på heltid, men det är klart att jag ändå oroar mig. Men värst av allt är det jag känner för tjejen här, världens goaste som nu bara försvinner. Det kommer bli tomt och konstigt måste jag säga, framför allt om jag blir den som får gå in och ta hennes plats på salongen. Jag förtjänar väl inte att få hennes jobb! Självklart förtjänar jag ett jobb, men inte något som är någon annans!

Det som slår mig mest är hur otroligt ytliga och hårda en del människor är. Det är inte längre heder som gäller för oss människor, i krig och kärlek är allting tillåtet! Och rätta mig om jag har fel, men nuförtiden är det väl banne mig krig hela tiden? JA, tänker vi, då kan vi ju vara falska, elaka och låtsas tycka om folk, bara för att två minuter senare snacka skit om dem! Jag erkänner, jag är också tjej. Jag har inte alltid varit snäll mot alla andra, varit väl ytlig och pratat bakom ryggen på folk. Men sällan, ytterst sällan, har jag gjort det för att verkligen skada någon annan! Jag vill på intet vis utmåla mig som helgon, det ska gudarna veta att jag inte är, men jag är nog inte så skitsnackig som genomsnittstjejen i det här landet, i den här världen.

Eller de som känner allting, på en gång, massor. Typ JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG SKULLE DÖ FÖR DIG. Riiight... Jag vet, det är svårt att se klart när man är kär, men springer inte folk iväg med ömheter väl fort? Ofta tror jag det är att folk söker någon som gör dem hela, som gör hela delas värld perfekt . Åter igen, i krig och kärlek är allt tillåtet. Om man använder någon annan som ursäkt för att inte själv ta tag i sin egen lycka och är nöjd med det, fine, men kom sedan inte och tala om depressioner när det tar slut och hela världen rasar under era fötter. Vet ni varför? För att er värld _ÄR_ och består i och utav den personen! Personen ni älskar och bygger lyckan med tar med sig sin halva när han/hon går! Lycka och kärlek går inte hand i hand, men det är svårt för personer att förstå.

Kärlek ja, vad är kärlek? Kärleken från en mor till sin son? Fick reda på idag att en kille (bara ett år yngre än mig, hemma i Hovmantorp) dog av en hjärntumör idag. Det är fruktansvärt, den här killen har alltid varit lite speciell och visst har man fällt en och annan dum kommentar om honom. Men jag tror inte familjen bryr sig idag, det är nog det sorgligaste man kan tänka sig. Och vet ni vad värre är? Jo, att för två och ett halvt år sedan dog hans två år äldre storebror i en MC-olycka. Det var tre bröder, nu är det bara en kvar. En tyst minut, eller kanske en hel timme, för den här familjen, nu på en gång.

Snälla älskade vänner, jag saknar er så! Jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig och att jag ser fram emot i jul då jag förhoppningsvis får träffa er. Vad alla Dreamhackare anbelangar så ses vi om två veckor, jag längtar.

Jag vet, jag tänker inte så ofta numera. Men, när jag faktiskt lägger energi på det och skriver, då tänker jag... tja, vad är det man säger? Vad är en bal på slottet... grymt, och faktiskt bra. Ta hand om er.