petrulus

Nivet att jag var i USA för snart två år sedan, sommaren -06? En både underbar och fruktansvärd tid. Underbar, för det var en grymt skönt semester och fruktansvärd, för det första som hände när jag var kom hem var att mitt ex Martin dumpade mig. Han var på medeltidsveckan när jag var iväg och träffade där sitt ex som han tydligen hade känslor för fortfarande och beslutade sig, när jag var borta, för att jag inte längre var den han ville ha. Så dåligt som jag mådde då har jag nog aldrig mått och det har bl.a. lett till att dagboken jag skrev under hela USA-vistelsen har legat ganska orörd. Anlednigen till det är att jag i vart och vartannat inlägg (eller vad man kan kalla det) nämner Martin och hur mycket jag saknade honom, så när hela tragedin var ett faktum orkade jag inte riktigt läsa igenom det då det bara fick mig att må dåligt.

Idag öppnade jag boken och läste igenom allt. Jag har mina komiska sidor ibland, om jag får säga det själv. Det som jag själv finner roligt är sättet jag skriver på, det känns så olikt mig. Så naivt, barnsligt nästan. Var jag verkligen så barnslig då? Har jag förändats så mycket på ynka två (egentligen ett och ett halvt) år? Men det är klart, det är mycket som förändrats i mitt liv, inte bara jag. Det är en jäkla skillnad på mig nu i jämförelse med i somras t.ex. Tänk att jag också skulle växa upp, det trodde jag inte.

På sätt och vis känner det lite som en befrielse att läsa igenom allt nu och stryka allt som har med Martin att göra, för jag har nu tänkt mig att renskriva det och lägga med det i vår resepärm som jag har haft sedan vår andra resa eller något i den stilen.

Så, två gånger i mitt liv har mina planer blivit omkullkastade av killar, Joakim i höstas också. Konstigt nog precis innan vi skulle ta kliv mot ett mer gemensamt liv tillsammans, eller det kanske inte är så konstigt? På sätt och vis är jag glad att det blev som det blev, nu skulle jag nämligen inte kunna tänka mig ett liv tillsammans med någon som jag inte är beredd att spendera resten av mitt liv tillsammans med. Och det misstänker jag kommer dröja, för hey! vad misstänksam och instängd jag blivit, har svårt att känna saker och tro på dem.

Läste i en tidning igår om den nya 30-årskrisen som numera inträffar för de flesta när de fyller 25. Frågor som "vad vill jag göra med mitt liv?", "alla andra har... men inte jag", "hur ska jag hinna med allt jag vill göra?" osv var det som kom upp, undrar om det är något som kommer hända för mig också. Jag fyller (som de flesta vet) 20 nästa gång jag fyller, det är ganska gammalt. Sedan är alla steg avklarade, i alla fall är jag så vuxen jag kan bli. Tänka sig, lilla jag, 20? Galet.

Vad vill jag ha gjort om tio år? Har på senaste tiden börjat klura på det här med barn och föräldraskap, skratta inte nu. Det är bara en otroligt abstrakt tanke, mig som mamma? Det är en skrattretande tanke, men jag har redan passerat åren då jag hade kunnat betraktas som en ung mamma.  Nu när man börjar komma in på de tjugo så är man inte längre så jätteung. Undrar hur det kommer kännas den dagen jag faktiskt är gravid? Antagligen härligt, om allt i livet är ordnat villsäga. Fast å andra sidan, hur vet jag att jag ens kan få barn? Det finns ju en del av mänskligheten som inte kan det, men då kanske adoption vore något.

Äsch, jag vet inte. Bara ett otroligt flummigt och filosofiskt inlägg idag, haha. Mår sådär, tror att jag också håller på att bli sjuk. Hoppas det lugnar sig.

Och nej, jag funderar inte seriöst på någonting om ni tror det. Bara tankar som bubblar i huvudet som fint mousserande vin ;)