Funderingar
Ibland blir jag på ett så märkligt humör. Jag kan nästan vara deppig, jag som oftast är ganska glad och åtminstone neutral. Ibland blir jag grubblande, fundersam. Får inte mitt liv att gå riktigt ihop.
För jag får nog inse fakta. Jag har det otroligt bra, i massor av avseenden. Jag har ett jobb jag (oftast) trivs med, en otroligt fin lägenhet, massor av god mat och onyttigheter (tyvärr, haha) och mobiltelefon, körtkort, tillgång till bil, dator, internet, fina saker att inreda lägenheten med, massor av kläder och skor osv. Och listan kan fortsätta så. För att komma in på mindre materiella saker, jag har en underbar, helt familj som älskar mig väldigt mycket. Har även oräkneliga vänner, allt från riktigt nära till mest bekantingar, men fortfarande folk som gör mitt liv levbart. Vet inte vad jag gjort utan alla underbara, snälla människor. Jag tror för det mesta ganska bra om folk jag träffar och oftast så går mötena bra, om inte bättre! Sedan jag flyttade till Gislaved har jag lärt känna åtminstone fem-sex personer härifrån och jag är jätteglad över det. Mitt självförtroende är på väg uppåt, när siffrorna på vågen är på väg ner och likaså siffrorna på måttbandet. Dessutom har jag nu mitt lilla hjärta, Fido, att pyssla om så livet är inte längre ensamt, och min älskade häst Musse hemma.
Jag är dessutom begåvad med diverse talanger, så som att jag är bra på musik och på språk, och även att jag kan få andra människor i min omginvning att skratta och känna sig omtyckta. Jag har alltid haft det toklätt i skolan (förutom gymnasiet kanske).
Men ibland funderar jag. Är det här verkligen rätt för mig? Det svåraste är att förstå att det är MITT liv. Allting omkring mig nu är MITT, allt från gardinerna i fönstret till strumporna på mina fötter. Man funderar, allt jag gjort i mitt liv har lett fram till den plats där jag nu är, i hörnet på min underbart fluffiga soffa. Allting omkring mig har en historia, och allting är nog en liten bit i pusslet Petra, ledtrådar som så småningom leder fram till sanningen, sanningen om mig.
För det är sant, inte ens jag ser det färdiga motivet när jag ser pusselbitarna. Försöker komma underfund med hur jag vill leva mitt liv och jag tror att jag i alla fall delvis har svaret: jag vill leva. Leva med vänner, familj, kärlek, barn, djur, mer kärlek, dans, god mat och dryck och träning som får mig att må bra. För det är ett faktum, så bra som jag mår nu när jag märkera tt jag börjar se friskare ut i kroppen har jag sällan mått. Självförtroendet får en boost när magen krymper och rumpan flyttar sig uppåt, det är helt fantastiskt!
För jag får nog inse fakta. Jag har det otroligt bra, i massor av avseenden. Jag har ett jobb jag (oftast) trivs med, en otroligt fin lägenhet, massor av god mat och onyttigheter (tyvärr, haha) och mobiltelefon, körtkort, tillgång till bil, dator, internet, fina saker att inreda lägenheten med, massor av kläder och skor osv. Och listan kan fortsätta så. För att komma in på mindre materiella saker, jag har en underbar, helt familj som älskar mig väldigt mycket. Har även oräkneliga vänner, allt från riktigt nära till mest bekantingar, men fortfarande folk som gör mitt liv levbart. Vet inte vad jag gjort utan alla underbara, snälla människor. Jag tror för det mesta ganska bra om folk jag träffar och oftast så går mötena bra, om inte bättre! Sedan jag flyttade till Gislaved har jag lärt känna åtminstone fem-sex personer härifrån och jag är jätteglad över det. Mitt självförtroende är på väg uppåt, när siffrorna på vågen är på väg ner och likaså siffrorna på måttbandet. Dessutom har jag nu mitt lilla hjärta, Fido, att pyssla om så livet är inte längre ensamt, och min älskade häst Musse hemma.
Jag är dessutom begåvad med diverse talanger, så som att jag är bra på musik och på språk, och även att jag kan få andra människor i min omginvning att skratta och känna sig omtyckta. Jag har alltid haft det toklätt i skolan (förutom gymnasiet kanske).
Men ibland funderar jag. Är det här verkligen rätt för mig? Det svåraste är att förstå att det är MITT liv. Allting omkring mig nu är MITT, allt från gardinerna i fönstret till strumporna på mina fötter. Man funderar, allt jag gjort i mitt liv har lett fram till den plats där jag nu är, i hörnet på min underbart fluffiga soffa. Allting omkring mig har en historia, och allting är nog en liten bit i pusslet Petra, ledtrådar som så småningom leder fram till sanningen, sanningen om mig.
För det är sant, inte ens jag ser det färdiga motivet när jag ser pusselbitarna. Försöker komma underfund med hur jag vill leva mitt liv och jag tror att jag i alla fall delvis har svaret: jag vill leva. Leva med vänner, familj, kärlek, barn, djur, mer kärlek, dans, god mat och dryck och träning som får mig att må bra. För det är ett faktum, så bra som jag mår nu när jag märkera tt jag börjar se friskare ut i kroppen har jag sällan mått. Självförtroendet får en boost när magen krymper och rumpan flyttar sig uppåt, det är helt fantastiskt!
Kommentarer
Postat av: josse
Jag måste säga att jag känner igen mig i det grubblet. När man tänker efter så har man det så himla bra med familj, vänner och materiella saker. Ändå får man aldrig riktigt känna sig nöjd och jag tror det beror lite på samhället.
Nu för tiden är det ju nästan skamligt att vara nöjd med det man har, utan man ska alltid ha mera.
Vissa får ju typ dåndimpen när jag säger att jag tycker om Växjö som stad och skulle kunna tänka mig att bo här :P
Jag tycker vi skiter i alla sånna människor och bara känner oss nöjda för ett tag :D
Trackback