petrulus

Nu sitter jag på golvet i mitt rum, mitt gamla rum. Madrassen jag sovit på i natt ska strax packas ihop, täcken och kuddar ska plockas ur sina tillfälliga höljen. Den stationära datorn står isärplockad, jag har precis gjort ett tappert försök att öppna den och torka ut lite damm. Ett mindre tacksamt jobb, förstår inte hur damm kan bli så klibbigt. I rummet finns nu kvar, förutom min madrass med mig, min bokhylla med diverse skräp på, bokhyllorna ovanför sängen med en massa gamla Kittyböcker på, hyllan med pärmar och viktiga papper och några lådor därunder vars innehåll jag inte vågar gissa på. Skrivbordet står också kvar, belamrat med småprylar, ett tangentbord, en mus och skrivaren jag fick från jobbet. Den får faktiskt vänta.

Det här är så otroligt abstrakt, konstigt. Alla mina saker, inpackade i ett släp, ser ut som vilket möblemang som helst. Jag trodde aldrog att jag skulle bli så pass vuxen att jag skulle fylla ett släp med mina saker... har alltid förundrats över hur andra lyckas.

Tänk vad jag gjort i det här rummet egentligen. Tänk vad många tankar, drömmar som skapats, alla samtal man haft med folk här. Så många ord som på flera olika sätt studsat mot väggarna, väggarna som alltid stått här. Först med sin blommiga tapet som jag tyckte så mycket om när jag var liten och sedan med blåmålade väggar med vattendroppar, jag i början av tonåren som tyckte att det var dags att göra något roligt, estetiskt. Ville väl vara lite som min bästa kompis Frida, som målat sitt rum grönt med blad på. Vi var ju så häftiga.

Har hänt ett par gånger att man fått höra "jag älskar dig" från en person för allra första gången härinne. Och även de sårande orden som innebär att kärleken tagit slut, att det är dags att gå ifrån varandra. Så många tårar som gråtits i tystnad mot kudden, alla skratt som ekat upp mot taket. Där det för övrigt sitter en med vitfärg övermålad blå fläck, som hamnade där när mamma skulle hjälpa mig att måla listerna på den tiden när jag målade om rummet. Kan inte titta på den fläcken utan att le.

Jag vet, det är ju inte så att jag aldrig kommer att vara här igen. För det vet jag ju att jag kommer. Men jag kommer aldrig mer ha det här som mitt rum, bara mitt. Det här rummet har varit omkring mig sedan jag var tre år gammal och sett mig växa upp till den jag är idag. På gott och ont antagligen.

Nu ska jag bära ut fler saker till släpet och fixa det sista. Ursäkta att mina inlägg blir mer och mer filosofiska, men det känns verkligen att det är en helt ny epok av mitt liv som börjar nu.

Inte ens en bild orkar jag fixa.