petrulus

Alltså, jag blir så bitter på mig själv. Men idag är jag faktiskt bittrare än vanligt. Vet inte om det är något som är normalt, men idag har jag en konstig slags ångest. Dels för att jag faktiskt fyllt mer än 20, snart (jaja, det är kanske länge till, men ändå) närmare 30 än 20! Men, det är mer patetiskt än så. Jag är deppig över att jag varit ensam nästan hela dagen, över bristen på presenter och på att vissa personer som jag trodde skulle höra av sig inte gjort det. Jag vet att det är jättefjantigt att bry sig om en så fånig sak som en födelsedag, men jag är nog såpass barnslig i hjärtat.

Och somsagt, jag är bitter över att jag är så bitter över det. Jag vill vara mogen och klok och inse att det inte spelar någon roll. Men jag känner mig ändå ensammast i världen. Pär gjorde såklart rätt som reste till Holland, han måste ju för jobbets skull!

Känner mig ännu mer tragisk när jag säger det, men tack och lov för Internet. Så många har visat att de tänkt på mig och att de försöker göra allting bra. Det är guld. verkligen.

Nej, dags för den här dagen att ta slut och nya friska tag imorgon! Imorgon blir det stallet på morgonen, bada marsvinen, åka på utbildning med jobbet (medicindelegation) till fyra, sedan ska jag och Linda ta med oss marsvinen och åka till Irene för att se om jag kan hitta någon ny liten kompis till Fido och Ipren. Win!

... ur "Grannlåten" av Thomas Järvheden. Sjukt skön kille, kanske inte så PK, men helt okej.

Ungefär så rörigt har mitt liv varit på sistone. Det har varit upp, ner, runt och lite till. Boris dog, efter det vet jag inte riktigt vart all tid tagit vägen. Vet inte om jag kan påstå att jag hittat på något vettigt heller. Varit mycket stall, mycket olika saker. I fredags ringde de in mig från jobbet (hemtjänsten) och frågade om jag kunde jobba fredag kväll och lördag förmiddag. Visst, sa jag. Pengar, säger jag. Och förresten, appropå pengar, återbäring! Hade fortfarande registrerat företag i fjol, så jag får inte min skatteåterbäring förren i december i år också. Men, det blir över 10k tillbaka. Det känns sjukt underbart. Aja, i vilket fall. Jag hade tänkt gå på Idoluadition på skoj i lördags, men Pär frågade om jag var jättetvungen. Han hade något på gång sa han. Och sedan fick jag ju jobb på lördagsförmiddagen. Så jag struntade i det. Gick och jobbade, hem och duscha och sedan var jag som på nålar. Eländet kunde ju inte tala om vad det var som var på G, men så knackade det på dörren. In dök mamma, pappa, Sandra och Rickard. Hela familjen hade åkt upp bara för att gratta mig, äta middag med oss och så hade Sandra bakat den vackraste tårtan ever. Hon är sjukt duktig, se bild!



Sedan i söndags fikade jag med något som liknat en kompis i många år, lite hemliga romantiska känslor där... var rädd att det skulle vara något kvar, men det var det inte. Har nu berättat allt för Pär, han vet om allt som hänt och även om det var jobbigt att se honom bli ledsen, så stärkte det vårt förhållande på något knasigt vis. Han är det bästa som någonsin hänt mig. Vi tog en snabbis på Ikea efter att han hämtat mig inne i stan, därefter åkte vi hem, myste, tog stallet och bråkade med Turbo. Hemma igen åt vi hemgjorda, grillade hamburgare och myste. Idag åkte han till Holland för hela veckan, tråkigt. Nu sitter jag och kollar på det vidriga (men ganska oemotståndliga ibland) Jerry Springer, mumsar på dragéägg och skrattar lite åt tragiska människor i USA.

Idag känns det som att allt är upplagt för en bra dag. Vaknade när Pär gick och han kom och kramade på mig, härligt sätt att vakna så, och slumrade sedan i ungefär fyrtio minuter till. Går upp, konstaterar att det är strålande solsken idag också, ler lite mot marsvinen som glatt piper åt mig, sätter mig i soffan med en skål fil och några tända ljus på bordet. Vi städade litegranna här igår, så det är fiiiint (i alla fall här och var), och det känns alltid lika skönt! Sitter och funderar över dagens planer.

 Igår var jag duktig och fick sökt ett gäng jobb, en del som telefonpratare/receptionist och några butiksjobb. Vi får se om det ger utdelning. Dessutom var jag på intervju för ett sommarjobb som bingovärdinna, på samma ställe som Pärs bror Johans flickvän Anna. De var jättetrevliga, får se om jag får möjlighet att testa det. För ärligt talat, det är nog roligare än att jobba inom hemtjänsten. Men jag har lite ångest över det i alla fall, vet inte hur jag ska kunna säga till hemtjänsten att jag inte kan vara där trots allt. De är ju himla gulliga, men det känns inte som att det är något jag vill pyssla med hela tiden. Sedan är det faktiskt skonsammare tider på hemtjänsten, men samtidigt tyngre och med yttepytte lite sämre lön. Som bingovärdinna är man tidigt på jobbet, ett bra tag innan man öppnar, och då kan man tydligen bara hänga där. Sedan var det tyvärr inte ett heltidsjobb jag kunde få där, utan bara tre dagar i veckan, medan hemtjänsten var heltid (har jag för mig?). Så, det är mycket att klura kring. Får se vad jag kommer fram till.

Snart (om någon timme eller så) tänker jag bege mig till stallet för en lång skön ridtur på lille Turbo, vi var ute med honom igår (jag, Linda och hennes "svägerska" Sanna från Tingsryd) också. Att ha häst är verkligen något i hästväg (höhö) när det är såhär vackert väder! Livsandarna bara hoppar in i kroppen, med besked! Enda nackdelen är väl att jag börjat misstänka att pollenet är på gång ut i luften. Får börja knarka litegranna kanske. Måste undersöka vad jag har att tillgå i medicinskåpet. Jag älskar våren, men samtidigt inte alls.

Ska sätta mig ner och skriva handlingslista, vi har inte handlat ordentligt på ett tag, och det blir så himla hattigt då. Idag finns det t.ex. en massa pålägg hemma, men inget bröd, alls. Så då blir det inte mycket till frukost heller. Och då blir jag ledsen hest, matvraket man är. Tänkte att jag ska ge mig på att baka kanelbullar imorgon också, det har jag aldrig gjort på egen hand. Mamma var ju grym på att baka när jag var liten, så det är kanske dags att börja jag med. Jag kommer visserligen aldrig upp i Sandras nivå (vilket kanske inte är konstigt eftersom hon är utbildad bagare), men jag kan ju göra mitt bästa!

I eftermiddag när Pär kommer hem ska vi somsagt handla, sedan ska vi iväg och titta på en liten stuga ute i Kareby. Japp, det är vuxenpoäng det, kolla på hus. Det skulle antagligen bli billigare att bo där än här, men å andra sidan är hela stugans utrymme (inklusive den oinredda källaren på 25kvm) ungefär 20kvm mindre än det vi har här. Det tål att funderas på, men vi ska mest kolla för skojs skull. Vet inte om jag vill köpa ett hus här, vill gärna bo närmare "hemma" när jag väl skaffar hus.. får se om jag lyckas få Pär att gå med på det.

Och efter det, runt sju, halvåtta, kommer nog Linda och Mathias hit igen, även denna gång i sällskap med Sanna och eventuellt även Lindas lillebror Robert. Sanna och Mathias behövde varsin klippning, får se hur det blir med den saken. Det är roligt att folk fortfarande ber naturligtvis.

Nu ska jag se om jag kan göra något produktivt en stund innan jobbet, söka något mer jobb kanske?

Och förresten, glöm inte att det är våffeldagen idag! Ät massa våfflor nu, alles!

Nu är jag hemma, klockan är fem över tolv och jag ska upp om ca. åtta timmar för att bege mig till Uddevalla igen. Var på thaimassagekurs där igår, idag (lördag) och ska som sagt dit i igen. Igår var en sjujäkla tuff dag (Boris dog, datorn gick inte att starta och bilen gick sönder på väg till Uddevalla) och jag däckade mer eller mindre hemma hos Murp vid halv elva. Vi åt en alldeles förträffligt god pizza, såg en bra film (Hankook) och jag somnade gott i min lånade sovsäck, där på soffan. Mycket skönt.

Idag kom jag hem, tog stallet, käkade middag med Pär och åkte sedan till hans garage för att få min lilla bil fixad. Det var avgasröret som gått mitt itu och därav orsakade det brummande ljudet när jag körde (ja, det lät som en raggarbil modell XXL). Efter detta åt vi kladdkaka, duschade och myste sedan en stund i sängen, och Pär däckade sedan efter en tuff dags MC-körande med sina nya kompisar FMCK (www.justfuckinggoogleit.com).

Jag, förut dödstrött och hur seg som helst, var plötsligt klarvaken. Första natten i sängen sedan Boris dog, första natten på någon vecka jag helt kan koppla av och tänka på mig själv. Och så kom tårarna igen. Jag har så svårt att fatta att han är borta, även om Sara säger att det inte gjorde ont för honom är det fortfarande jobbigt. Jag hoppas bara inte att det var något jag gjort, eller inte gjort, som orsakade honom det... Jag bara skriker inombords, för sådant där borde inte få hända oskyldiga djur.

Och nu när jag låg och funderade kring det där dök det upp en liten tanke som jag ventilerade med Murp igår, och det handlar om sorg. För oavsett hur många gånger man varit med om att någon nära gått bort så gör det alltid ont. Oavsett anledning eller vilken person det är, så gråter man. Det är som att varje gång någon dör, så sticks en tjock, vass nål in i hjärtat, och blir kvar där. I början, när såret fortfarande är färskt, gör det ont bara man pillar på den. Senare, när det börjat läka in i det ordentligt, känns det fortfarande. Och efter många, många år, när man egentligen lärt sig att leva med den, och nästan har glömt bort hur det kändes innan man fick den, kan det fortfarande göra ont om man bara ruskar om nålen tillräckligt mycket. Det finns alltid kvar.

Men precis likadant, fast positivt, är min tro om vår fortsatta existens efter döden. Ja, jag tror på det. Jag vill så innerligt gärna tro att vi inte bara försvinner när vi dör, att våra själar kan leva vidare, antingen i en annan skepnad eller bara som vi var när vi levde. Att alla mina kära släktingar som dött finns omkring mig jämt och ger mig stöd om det är något jag har problem med. För visst är det en skön tanke? Att våra kära, som i mitt fall min farmor eller min gammelmorfar, vakar över oss och ser till att det händer oss så lite dåligt som möjligt.

För övrigt så lyckades Pär få ordning på min bil, och min dator som krashat lyckades jag få igång tack vare Catten. Underbara människor, och för att inte tala om Murp, som jag spenderar den här helgen med, och jag knådar hela honom med babyolja! :P Han fyller för övrigt år idag (igår nu...) mina damer och herrar, så släng iväg ett grattis vettja!

Jag måste bli bättre på att leva för nuet. Imorgon finns inte, nu är den enda tiden vi kan njuta av. Så, njut, det är en order!

Älskade lilla Boris, du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Det har bara gått tre timmar sedan jag hittade dig, stel och kall i ditt lilla hus i buren och med Fido vakandes utanför. Du såg först ut som att du bara sov, men när jag tog i dig och kände hur kall du var förstod jag direkt, och jag bara skrek rakt ut, lyckades skrämma Pär ordentligt också. Det bara svartnade för ögonen, först tänkte jag bara på hur hemsk jag varit, som inte tog dig till veterinären igen. Men sedan slog det mig, att de antagligen inte kunnat göra mycket mer för att hjälpa dig, än vad jag gjort. I nästan en veckas tid har jag matat, dig klappat dig, gett dig medicin och vatten, haft dig inrullad i en handduk på bröstet och pratat med dig. Är otroligt lycklig över att jag satte ner dig till Fido och Ipren igår när vi gick och lade oss, istället för att låta dig sitta ensam i den lilla resburen där jag hade dig natten tills igår. Jag ville inte att du skulle vara ensam, och nu förstår jag att det var för att jag kanske innerst inne visste att slutet var nära...

Det är ändå så fruktansvärt hemskt att det blev såhär. Du ligger just nu i en låda i köket, inrullad i en mjuk go filt och med massa hö runt dig, precis som du ville ha det. Kommer sakna dig så otroligt, du var ett så fint litet marsvin. Minns när du var hemma hos mina föräldrar över jul, och de släppte ut dig och dina två tjejer på golvet i tvättstugan, på ett lakan. Ipren var så busig och sprallig och sprang runt, och hon drog med dig så att även du skuttade runt och verkade lyckligast i världen. Du har alltid varit ett litet matvrak, och vi har nog gett dig snäpppet för mycket grönsaker i förhållande till hur mycket du borde ha haft, men det skiter jag i. Du var så glad när du fick en rejäl bit persilja att knapra på, eller när du satt i husses knä och fick lite sallad. Du var alltid så go och pussades, slickade oss lite lätt på armen och myste. Kommer sakna dig så otroligt mycket, älskade lilla vän. Jag vet, att från och med nu kommer vi ha en liten ängel härhemma, som vakar över oss och som ser till att om något händer oss, så kommer han och slickar oss på pannan och tar hand om oss.

Älskar dig, min lilla skatt, och det gör husse och Fido och Ipren också.

Alltså, det är egentligen inte så illa som det låter... Men jag är så himla, himla, himla ledsen. Min lilla Boris, min älskling, är fortfarande dålig. Vi har stödmatat, gosat, gett vatten, trugat med hö, grönsaker, morotspuré, allt allt allt allt... Och fortfarande vägrar han äta själv. Ingenting hjälper, och han går fortfarande ner i vikt. Det är tyvärr så, att ett marsvin som inte äter är döende. De dör efter ca. ett dygns svält. Nu har vi somsagt varit på honom och matat med något som heter Critical Care, ett pulver som blandas med vatten och som man ger dem i en liten milliliterspruta. Han har väl ätit det, men knappast glatt och han spottar ut en del. Misstänker att han inte sväljer allt, utan har det liggandes i munnen också. Min stackars lilla skrutt! Och lite ironi på det hela, jag har visat mig vara jätteallergisk mot det här pulvret, har i skrivande stund en hel hög utslag på hakan och runt munnen. Men, det får det vara värt om det åtminstone underlättar lite för honom.

Det tråkiga är, att nu när han varit så dålig såpass länge är det snart ingenting att göra, som inte kostar massor med pengar. När vi var hos veterinären med honom i fredags och de slipade hans tänder gick det på 2500 spänn, och skulle vi nu börja röntga och greja skulle det gå på ytterligare 1500. Jag är så hemskt ledsen över det, men jag har inte råd att göra mer nu. Var hos Irene (hon som driver eragons.se) igår och fick några piller av henne som fått igång några av hennes djur när de vägrat äta, och han har fått dem. Vet dock inte om jag tycker att det hjälpt något, det enda är väl att han börjat bajsa igen. Det gäller verkligen att han blir bra snart, annars måste jag tyvärr ta bort honom... står inte ut med att se honom lida, han är ett sånt litet fint marsvin och har alltid varit så glad och mysig. Då förtjänar han inte att gradvis tyna bort mer och mer. Älskade, lilla Boris.

Fyfan, nu gråter jag igen. Igår, innan jag fick pillrena av Irene, var jag övertygad om att jag skulle ta bort honom så fort det bara gick, för att han skulle slippa lida.. stod i stallet och grät och grät och grät. Det kanske låter fånigt för utomstående, men jag och djur är något helt speciellt... Står inte ut med tanken på att de försvinner ifrån mig, står inte ut med att de lider alls. Jag blir helt förstörd. Sover helt värdelöst, glömmer äta, går ner i vikt som följd och så vidare. Har inte orkat någonting de senaste dagarna, förutom att sitta här och försöka hitta sätt att hjälpa honom.

Både igår och idag har det varit strålande solsken, verkligen helt underbart väder, och jag har inte tagit vara något alls på det. Mest suttit och deppat och försökt mata Boris. Hur kan man älska ett litet djur så mycket?

Nej, jag måste försöka fixa det... ska ringa veterinären snart och boka en tid tills på fredag, äter han inte då så får han somna in. Det finns något som heter Hästens Bön, och även om inte allt går att applicera på ett litet marsvin, så finns det vissa saker som är samma för alla djur. De sista raderna skär i mig nu.

Alltså, civilkurage. Att gå fram till någon som gör något fel och säga att nej, vad håller du på med? Våga säga ifrån till någon som gör tokiga saker. Det låter inte speciellt svårt, och jag tror inte att någon tvivlar på att de skulle klara det. Ändå är det så oerhört sällsynt. Jag kan bara tala från egen erfarenhet, och ett exempel fick jag alldeles nyss. Jag sitter för närvarande på bussen till Lund igen, ska ner och träffa de andra arrangörerna till sommarens Abderonlajv och vi ska ha möte.

I vilket fall, nyss satt jag på Nils Ericssonterminalen i Göteborg och väntade på bussen. Redan när jag gick bort mot busshålplatsen lade jag märke till ett ungt par, bestående av en svensk tjej och en lite mindre svensk, rakad kille. Det som fick mig, och många andra, att reagera var sättet de talade till varann. De bråkade, slogs. Killen hade sår i händerna och tjejen hade ett sönderskrapat knä och mascara över i alla fall halva ansiktet. De är väl i någon slags relation, kan inte svära på att jag tycker att det verkar speciellt bra i alla fall. I vilket fall, redan första gången när jag gick förbi hade jag lust att gå fram och säga åt framför allt killen att lägga av. Men gjorde jag det? Nej. Jag vågade inte, ville inte förstöra mer genom att lägga mig i. Även om man sannerligen borde. De höll på en bra stund till, och jag följde det. Till slut fick de väl en åthutning av någon som jobbar på stationen, och försvann. Svor lite inombords över att jag varit för feg för att säga något. Gick ut mot bussen, satte mig utomhus och väntade. Då kommer paret helt plötsligt igen, nu ser man hur hon flera gånger slår honom i ansiktet och de knuffas. Tjejen skriker att hon ska hem till sin mamma.

Plötsligt kommer de och ställer sig alldeles bakom där jag sitter och jag tar äntligen mod till mig och frågar tjejen hur det är med henne. Inget svar, hon bara ignorerar mig. Jag känner mig frustrerad och får lägga band på mig för att inte säga något mer. Då, plötsligt som sänt från skyn, kommer det ur stationen ut två poliser. De är på väg förbi oss, men jag fångar den ena polisens blick och nickar lite diskret bakom mig. Polisen hejdar sin kollega och de går för att tala med paret. Då går jag därifrån, vill inte lägga mig i och hamna i skottlinjen. Det sista jag hör att polisen ber om leg, frågar varför killen har sår i händerna samt ropar på radion och hör om killen är tidigare känd av polisen. När jag gick på bussen spanade jag bortåt, och det sista jag såg var att polisen stod kvar med tjejen och några andra. Jag har ingen aning om vem tjejen var, men med lite tur kanske jag åtminstone gjorde lite rätt som fick polisen uppmärksam på dem. Även om det var en liten grej så känns det faktiskt som att jag för första gången i mitt liv visade riktigt civilkurage.

Jag är stolt, och hoppas att allt löser sig för paret.

JA, angående bloggandet åtminstone.. och angående ett och annat till! Jag borde ha mailat Kia på resursförmedlingen typ.. i måndags och gett henne uppgifter om när jag kan jobba framöver. För jobba vill jag ju, ju mer desto bättre för då får jag mer pengar! Pengar pengar, hur kan så mycket i livet kretsa kring dessa små pengalappar? Idag ska jag betala Turbos hö fram till sommaren, och dessutom min försenade stallhyra... slarvmaja-Petra! Usch vad kass jag känner mig.

Snart ska jag åka ner och ta ut pengar, köpa hårfärg (äntligen, äntligen fylla i min utväxt), åka med hö-pengarna till Ingela, köra ner till Eriksdal och sedan ta bussen in till Nordstan, där jag ska träffa min lilla söta lillasyster som varit häruppe och tävlat i bageri. Ska bli roligt att höra hur det gått för henne! Och hur det än går, är hon fortfarande den bästa bagaren jag vet! Sådetså!

Idag har jag hunnit kika igenom en grupp jag hostar på facebook, "Silfwerpil rockar"-gruppen! Ja, jättefjantigt, men det är SÅ kul att prata minnen med folk.. och Mod Allena var ett grymt roligt lajv måste jag säga! Har fått sådan jättelust att lajva, förhoppningsvis känns det väl lite bättre nu när jag träffat arr till sommarens Abderon nu på lördag. Ja, om jag inte nämnt det, ska jag alltså vara med och arrangera Pegas sommarlajv i Abderonkampanjen, och på lördag har vi första arrmötet. Jag ska åka buss ner och tåg hem, så det blir inte många timmar i Skåneland, men jag är säker på att det kommer vara värt det!

Johan, Pärs bror, ringde mig igår och frågade om jag fortfarande letar efter jobb. JA, tjöt jag, och han berättade att det kommer bli en plats ledig som bingovärdinna på hans flickvän Annas jobb. Återigen, pengar pengar. Ge mig! Så de skulle höra av sig mer och säga till när det skulle bli intervjuer osv.

Håll tummarna för mig!


Jag saknar er!!

Det har varit en helt underbar helg måste jag säga! Anni och Moppa <3, och senare även Karl-Axel och Filippa som jag lajvade Silfwerpil med för ett och ett halvt år sedan. Först i fredags var det bara jag och Anni, hennes soffa, en flaska vin (som jag fick hjärnsläpp med och generöst hällde upp två hela dricksglas till oss av), en ny lajvvisa vi trixade ihop och en maaaassa skratt och prat. Skönt att få ventilera så mycket tankar med någon likasinnad. Vi förtjusades även av Magnus Samuelsson i Let's dance, han och hans lilla danspartner var klädda som Skönheten och Odjuret. Perfekt!

Sedan i lördags vaknade vi lite lagom, åt frukost och begav oss så småningom inåt staden Lund för att möta Moppa, som kom med tåget vid tvåtiden. Passande nog lyckades vi få på oss närmast identiska kläder, så Mårten hade ganska roligt åt oss. Jag skyller på Anni, jag hade bara med mig en uppsättning kläder! Hehe...

Efter ett kärt återseende med många kramar och skratt begav vi oss in till stan och fikade (och jag fick en helt enorm macka!), där vi bubblade en stund. En kort sväng till Systemet där en flaska Varm och Kall inhandlades, sedan gick vi in i storkyrkan i Lund (sååå vacker) och spanade runt lite, kände historiens vingslag. Man blir lite förundrad och stum av såpass vacker byggnadskonst. Hur kunde de göra sådant?

Därefter råkade vi trilla in på Tiger, en billighetsaffär och hittade helgens STORA thing. En förpackning med ballonger och pump, ämnade att göra ballongfigurer med. Vilket vi gjorde när vi kom hem. MASSOR. Det tog ett tag innan man insåg tricket, men sedan lyckades vi göra en hel armé med apor, några hundar och jag lyckades även med grejen att göra ett grymt coolt lejon. Heja oss!


Vi gick senare och mötte upp Karl-Axel, som lyckades med bedriften att gå bort sig, och senare på kvällen mötte vi upp Filippa också. Singstar, vin, lättöl (för dem som dricker sådant) och massa lajvminnen och prat. Halv fyra somnade vi, jag var dödstrött och Moppa som hånglat sig igenom den tidigare natten var ännu tröttare. Men glada var vi!
 
Fick också frågat Ola om han ville ha med mig som arr på Abderon i sommar, och jag kommer troligen att hjälpa till som intrigskrivare! Var ett bra tag sedan jag var arr och nu känns det som att det kan vara dags igen. Success!!

Anni, hoppas det inte gjorde något att jag lånade några bilder av dig!

Sitter på bussen på väg till Anni nu (JA, internet på bussen!!!!!!) och på förfrågan lägger jag nu upp en fin bild på Anni från när jag gjorde hennes hår och smink på hennes bal... Håll till godo med skönheten!

Jag är så arg, ledsen och upprörd. Kom alldeles nyss hem från mitt första pass inom hemtjänsten, Kungälv. Underbara människor på jobbet, underbara brukare som de som får vård kallas, underbart alltihopa. MEN. Något som är mindre underbart är det som fått mig att i stort sett hela kvällen gå runt och vara på vippen att brista i gråt (något jag gjorde nu när jag kom hem och jag sitter fortfarande och stortjuter). Överallt ser jag föredetta starka, vackra, glada människor. Istället sitter/ligger där små rynkiga, trasiga, sjuka, ledsna, dementa, förstörda, döendes människor. Livet har liksom ryck undan mattan under deras fötter. För att inte tala om deras anhöriga, som ser sina kära långsamt brytas ner till ingenting, helt tillintetgjorda. Tvingas bära blöjor, låta främmande människor torka dem i rumpan, ha en massa främlingar springades i deras hem. För det är mest det jag känner mig som när jag kommer dit, en främling och en inkräktare. Varför står jag där i deras gammalmodigt inredda bostäder och ser alla små pusselbitar som är deras liv? Vad ger mig rätt till det?

Det jag trodde skulle bli jobbigt med jobbet vet jag att jag kommer klara, bara i min egen takt och på mitt eget sätt. Men det här som slår mig nu, ömheten för alla som en gång haft livet framför sig och som nu passerat sin bästa tid, känns i alla fall nu snudd på omöjlig att övervinna. Hur ska jag kunna ta hand om någon om jag bara börjar lipa när jag väl är där? Har visserligen lyckats hålla mig i skinnet idag, och då borde det gå senare med. Vi får se, jag vet ingenting.

Men, det jag lärt mig mest av allt om idag är att jag borde lära mig leva för dagen och njuta av allt jag har nu... Pär kommer hem snart och då ska jag krama hur mycket som helst på honom, bara för att jag har möjlighet. Imorgon kväll efter jobbet ska jag till stallet och klappa min vackra häst, njuta av styrkan man faktiskt besitter i sin egen kropp ännu och av att se och höra allt perfekt. Snälla alla, gör sådant ni vill göra, nu! En vacker dag sitter vi alla där och är beroende av folk som tar hand om oss när vi själva inte kan längre.

Frida, minns du när vi sa att vi ska knarka ihjäl oss när vi fyller 80? Jag är starkt på fortfarande, fast jag undrar om inte 70 vore lämpligare. Vad säger du, deal?

Jag vet, varit dålig på att skriva i helgen. Vart ganska mycket som hände, fick besök av svåger och svägerska med barn i lördags och hade det jättetrevligt, först härhemma och sedan for vi till stallet och klappade om hästar (så stora djur är nog ganska skräckinjagande om man är tre år och miniliten).

I söndags kapade jag Pärs hår med trimmern (yes, han är korthårig och jättesnygg nu!) och hittade på lite saaker. Mysigt. Sedan sov jag helt bedrövligt natten tills igår, pga. gårdagens stora händelse. ULLARED! med Fia, hennes kompis Anna och min gamla jobbkompis Hanna. Mysigt, gick där i tre timmar ungefär och samlade på mig alldeles för många saker, precis som vanligt! Hela kalaset gick på 1900 spänn ungefär, men då var det 500 åt mamma och 350 åt Ingela i stallet. Och saker åt Pär, ett gäng kalisonger och ett par pyjamasbyxor (fan vad sexigt det är med pyamasbyxor lite nere på höfterna på en fin pojke!) och garagemojs och en väckarklocka.

Idag börjar jag gå bredvid på jobbet, så jag måste ge mig ut till stallet nu så att allt hinner bli klart! Pär, Linda och min lilla tioåriga kompis Emma ska ut och ta in dem åt mig ikväll, tur man har vänner! Den sistnämnda fick förresten ett par presenter av mig igår som jag hittade i Ullared; ett litet lila ridspö och ett rosa-grått grimskaft. Kostade inte många kronor, men hon såg jättelycklig ut och det kändes bra! Hon måste uppmuntras, och man får ju börja nånstans!

Nu ska jag kila! Tjingeling alles.

Igår tittade jag på Charterhjältar på femman. HERREGUD. Jag måste säga att jag förstår att folk är avslappnade framför kameran, och att det vinklas lite tokigt. Men, Nicholas? Snubben måste fan tänka om. Ska verkligen en sådan kille vara guide, och dessutom i TV? Jag bara säger...