Sorg
Nu är jag hemma, klockan är fem över tolv och jag ska upp om ca. åtta timmar för att bege mig till Uddevalla igen. Var på thaimassagekurs där igår, idag (lördag) och ska som sagt dit i igen. Igår var en sjujäkla tuff dag (Boris dog, datorn gick inte att starta och bilen gick sönder på väg till Uddevalla) och jag däckade mer eller mindre hemma hos Murp vid halv elva. Vi åt en alldeles förträffligt god pizza, såg en bra film (Hankook) och jag somnade gott i min lånade sovsäck, där på soffan. Mycket skönt.
Idag kom jag hem, tog stallet, käkade middag med Pär och åkte sedan till hans garage för att få min lilla bil fixad. Det var avgasröret som gått mitt itu och därav orsakade det brummande ljudet när jag körde (ja, det lät som en raggarbil modell XXL). Efter detta åt vi kladdkaka, duschade och myste sedan en stund i sängen, och Pär däckade sedan efter en tuff dags MC-körande med sina nya kompisar FMCK (www.justfuckinggoogleit.com).
Jag, förut dödstrött och hur seg som helst, var plötsligt klarvaken. Första natten i sängen sedan Boris dog, första natten på någon vecka jag helt kan koppla av och tänka på mig själv. Och så kom tårarna igen. Jag har så svårt att fatta att han är borta, även om Sara säger att det inte gjorde ont för honom är det fortfarande jobbigt. Jag hoppas bara inte att det var något jag gjort, eller inte gjort, som orsakade honom det... Jag bara skriker inombords, för sådant där borde inte få hända oskyldiga djur.
Och nu när jag låg och funderade kring det där dök det upp en liten tanke som jag ventilerade med Murp igår, och det handlar om sorg. För oavsett hur många gånger man varit med om att någon nära gått bort så gör det alltid ont. Oavsett anledning eller vilken person det är, så gråter man. Det är som att varje gång någon dör, så sticks en tjock, vass nål in i hjärtat, och blir kvar där. I början, när såret fortfarande är färskt, gör det ont bara man pillar på den. Senare, när det börjat läka in i det ordentligt, känns det fortfarande. Och efter många, många år, när man egentligen lärt sig att leva med den, och nästan har glömt bort hur det kändes innan man fick den, kan det fortfarande göra ont om man bara ruskar om nålen tillräckligt mycket. Det finns alltid kvar.
Men precis likadant, fast positivt, är min tro om vår fortsatta existens efter döden. Ja, jag tror på det. Jag vill så innerligt gärna tro att vi inte bara försvinner när vi dör, att våra själar kan leva vidare, antingen i en annan skepnad eller bara som vi var när vi levde. Att alla mina kära släktingar som dött finns omkring mig jämt och ger mig stöd om det är något jag har problem med. För visst är det en skön tanke? Att våra kära, som i mitt fall min farmor eller min gammelmorfar, vakar över oss och ser till att det händer oss så lite dåligt som möjligt.
För övrigt så lyckades Pär få ordning på min bil, och min dator som krashat lyckades jag få igång tack vare Catten. Underbara människor, och för att inte tala om Murp, som jag spenderar den här helgen med, och jag knådar hela honom med babyolja! :P Han fyller för övrigt år idag (igår nu...) mina damer och herrar, så släng iväg ett grattis vettja!
Jag måste bli bättre på att leva för nuet. Imorgon finns inte, nu är den enda tiden vi kan njuta av. Så, njut, det är en order!
Idag kom jag hem, tog stallet, käkade middag med Pär och åkte sedan till hans garage för att få min lilla bil fixad. Det var avgasröret som gått mitt itu och därav orsakade det brummande ljudet när jag körde (ja, det lät som en raggarbil modell XXL). Efter detta åt vi kladdkaka, duschade och myste sedan en stund i sängen, och Pär däckade sedan efter en tuff dags MC-körande med sina nya kompisar FMCK (www.justfuckinggoogleit.com).
Jag, förut dödstrött och hur seg som helst, var plötsligt klarvaken. Första natten i sängen sedan Boris dog, första natten på någon vecka jag helt kan koppla av och tänka på mig själv. Och så kom tårarna igen. Jag har så svårt att fatta att han är borta, även om Sara säger att det inte gjorde ont för honom är det fortfarande jobbigt. Jag hoppas bara inte att det var något jag gjort, eller inte gjort, som orsakade honom det... Jag bara skriker inombords, för sådant där borde inte få hända oskyldiga djur.
Och nu när jag låg och funderade kring det där dök det upp en liten tanke som jag ventilerade med Murp igår, och det handlar om sorg. För oavsett hur många gånger man varit med om att någon nära gått bort så gör det alltid ont. Oavsett anledning eller vilken person det är, så gråter man. Det är som att varje gång någon dör, så sticks en tjock, vass nål in i hjärtat, och blir kvar där. I början, när såret fortfarande är färskt, gör det ont bara man pillar på den. Senare, när det börjat läka in i det ordentligt, känns det fortfarande. Och efter många, många år, när man egentligen lärt sig att leva med den, och nästan har glömt bort hur det kändes innan man fick den, kan det fortfarande göra ont om man bara ruskar om nålen tillräckligt mycket. Det finns alltid kvar.
Men precis likadant, fast positivt, är min tro om vår fortsatta existens efter döden. Ja, jag tror på det. Jag vill så innerligt gärna tro att vi inte bara försvinner när vi dör, att våra själar kan leva vidare, antingen i en annan skepnad eller bara som vi var när vi levde. Att alla mina kära släktingar som dött finns omkring mig jämt och ger mig stöd om det är något jag har problem med. För visst är det en skön tanke? Att våra kära, som i mitt fall min farmor eller min gammelmorfar, vakar över oss och ser till att det händer oss så lite dåligt som möjligt.
För övrigt så lyckades Pär få ordning på min bil, och min dator som krashat lyckades jag få igång tack vare Catten. Underbara människor, och för att inte tala om Murp, som jag spenderar den här helgen med, och jag knådar hela honom med babyolja! :P Han fyller för övrigt år idag (igår nu...) mina damer och herrar, så släng iväg ett grattis vettja!
Jag måste bli bättre på att leva för nuet. Imorgon finns inte, nu är den enda tiden vi kan njuta av. Så, njut, det är en order!
Kommentarer
Trackback