petrulus

Alltså, civilkurage. Att gå fram till någon som gör något fel och säga att nej, vad håller du på med? Våga säga ifrån till någon som gör tokiga saker. Det låter inte speciellt svårt, och jag tror inte att någon tvivlar på att de skulle klara det. Ändå är det så oerhört sällsynt. Jag kan bara tala från egen erfarenhet, och ett exempel fick jag alldeles nyss. Jag sitter för närvarande på bussen till Lund igen, ska ner och träffa de andra arrangörerna till sommarens Abderonlajv och vi ska ha möte.

I vilket fall, nyss satt jag på Nils Ericssonterminalen i Göteborg och väntade på bussen. Redan när jag gick bort mot busshålplatsen lade jag märke till ett ungt par, bestående av en svensk tjej och en lite mindre svensk, rakad kille. Det som fick mig, och många andra, att reagera var sättet de talade till varann. De bråkade, slogs. Killen hade sår i händerna och tjejen hade ett sönderskrapat knä och mascara över i alla fall halva ansiktet. De är väl i någon slags relation, kan inte svära på att jag tycker att det verkar speciellt bra i alla fall. I vilket fall, redan första gången när jag gick förbi hade jag lust att gå fram och säga åt framför allt killen att lägga av. Men gjorde jag det? Nej. Jag vågade inte, ville inte förstöra mer genom att lägga mig i. Även om man sannerligen borde. De höll på en bra stund till, och jag följde det. Till slut fick de väl en åthutning av någon som jobbar på stationen, och försvann. Svor lite inombords över att jag varit för feg för att säga något. Gick ut mot bussen, satte mig utomhus och väntade. Då kommer paret helt plötsligt igen, nu ser man hur hon flera gånger slår honom i ansiktet och de knuffas. Tjejen skriker att hon ska hem till sin mamma.

Plötsligt kommer de och ställer sig alldeles bakom där jag sitter och jag tar äntligen mod till mig och frågar tjejen hur det är med henne. Inget svar, hon bara ignorerar mig. Jag känner mig frustrerad och får lägga band på mig för att inte säga något mer. Då, plötsligt som sänt från skyn, kommer det ur stationen ut två poliser. De är på väg förbi oss, men jag fångar den ena polisens blick och nickar lite diskret bakom mig. Polisen hejdar sin kollega och de går för att tala med paret. Då går jag därifrån, vill inte lägga mig i och hamna i skottlinjen. Det sista jag hör att polisen ber om leg, frågar varför killen har sår i händerna samt ropar på radion och hör om killen är tidigare känd av polisen. När jag gick på bussen spanade jag bortåt, och det sista jag såg var att polisen stod kvar med tjejen och några andra. Jag har ingen aning om vem tjejen var, men med lite tur kanske jag åtminstone gjorde lite rätt som fick polisen uppmärksam på dem. Även om det var en liten grej så känns det faktiskt som att jag för första gången i mitt liv visade riktigt civilkurage.

Jag är stolt, och hoppas att allt löser sig för paret.