petrulus

Ja, idag och på sistone har jag faktiskt känt mig lite hopplös, likt en stackars groda utan ben. Det är som att konflikter och oväntade situationer bara dyker på mig som flugor på en hög gödsel. Det känns som att det började med poltikdiskussionerna på skolan, som jag var dum nog att tro att jag skulle ha något att säga till om. Dumheter, har jag insett nu. Jag kommer aldrig ha något att säga till om i min klass när det kommer till just det.

Turbo flyttade till sin nya ägare Kristina i söndags, vissa småkrångel fick vi tydligen stå ut med innan det gick som det skulle. Men, till slut, nu bor han alltså hos henne nere i Småland och det senaste jag hörde var positivt. Jag håller bara tummarna för att han sköter sig lika bra mot henne som han gjorde mot mig. En riktigt, söt go' liten häst är det i vart fall.

Så, nu har jag alltså fått mer tid att ägna åt detta underbara ting kallat musik. Det som irriterar mig litegrann är att mitt huvud känns lite som ett nystan av outforskade tankar och funderingar, åsikter och så vidare. Då är det inte lätt att få ut speciellt mycket konkret, när det är som att de röda trådarna som finns är hopplöst ihoptrasslade i varandra och med trådar i andra färger som inte har med saken att göra. Mycket otrevligt. Men jag ska ge mig fan på att få ordning på allting såsmåningom. Eller så är det helt enkelt så att det är denna förvirring som kommer driva mig framåt i ren frustration.

Och, ja, frustration. Det fanns mycket som frusterar mig idag. Ordet solidaritet framför allt. Det är visserligen ett vackert ord när det används rätt och verkligen är fint, men när det bara slängs fram för att man ska ge någon dåligt samvete. "Visa lite solidaritet, vettja". Käften.

Något som dock känns väldigt skönt är att min grupp, min lilla turnégrupp, har börjat röra sig framåt i fråga om planering och funderingar, och låtar framför allt! Vi ska sjunga några låtar på ett sk. quiz nästa vecka, så vi har börjat repa lite. Det blir samma låtar som under turnén, en skön känga för att få våra musikaliska hjul att rulla. Skönt att gruppen är såpass bra som den är, gäller bara att "solidariska" saker inte kommer förstöra något för oss...

Febe, jag vill prata med dig! Ska försöka höra av mig till dig snarast...

Tjo och tjingeling för idag.

Ja, här sitter jag nu i soffan, ganska nyvaken, och försöker känna efter om jag märker något av alkoholens härjningar igår. Svaret verkar vara nej, tur att man håller sig till svaga och få saker. Är man inte duktig på att dricka några mängder (och inte gillar när en hel dag blir förstörd på grund av bakfylla) så ska man låta bli.

Det var fest på skolan igår, så kallad husvandringsfest. Man börjar i hus ett på internatet, hänger där en stund och går därefter vidare till hus två och detta upprepas ända upp till hus tretton som är det sista huset. Jag stannade dock i tolvan mestadels av tiden, det som kallas för vishuset. Där satt vi (eller mest de andra, jag lyssnade mest och försökte se intelligent ut) och diskuterade diverse saker och hade det mysigt. Det var riktigt skönt att umgås några timmar med klassen utan att behöva känna press att prestera och vara duktig. Och jag kände till och med igen några av låtarna de spelade.

Idag skulle egentligen Kristina som ska köpa Turbo kommit och hämta honom, men det blir först imorgon. Har inatt glömt att han hade raserat totalt sedan hon var ute senast, blivit ännu mer mager och fått mycket mindre man. Usch. Så, idag ska jag försöka åka ut, klappa om honom och skämma bort honom med en massa morötter. Lille gubben, vad jag kommer sakna honom. Men, det är för konsten. Jag ska jävlar i mig anstränga mig för att hitta ett bra sätt att kunna använda min musik i framtiden.

Jag håller på med en sång som jag skulle arbeta vidare på litegrann, fick några tips och förslag från gode herr Dan Viktor igår. Det är så skönt att få positiv kritik från någon man ser upp till, även om det kan kännas jävligt jobbigt att stå upp för sig själv och sina idéer. Han gjorde ett helt fantastiskt framträdande på lunchen på skolan i torsdags. Rekommenderas varmt!

Så, here kommer en video med Dan! Enjoy it!



Edit: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2486&artikel=3390851 kan man lyssna på om man gillar Cornelis förresten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om mig själv. Ända sedan i slutet av förra terminen har jag börjat få en massa märkliga nojjor och kriser. Mitt ego som jag alltid trott varit någorlunda intakt har börjat vackla. Jag vet inte ens vad jag ska kalla mig själv längre. Frisör, lajvare, nörd, musiker, sångerska, berätterska?

Pär har pratat om mitt behov av bekräftelse, som tydligen är ytterst märkbart ibland. Jag undrar var det började, för jag tvekar inte en sekund på att det är så. Det är skönt att få bekräftat att någonting är bra, beröm är som balsam för själen och komplimanger är att polera egot. Och därav, det är svårare att tro på någonting som man bara försöker övertyga sig själv om. Jag är riktigt dålig på det, skulle jag säga.

En steg-för-steg-lista skulle jag vilja ha. Något som säger att gör först ditten, därefter datten, och tadaaa! Livet blir perfekt, egot en ointränglig borg, kroppen ett smycke att bära runt på. Men om det bara vore så väl att det rörde sig om osäkerhet. Problemet är att jag känner mig så otrevlig. Blir bekymrad över saker jag sagt, tänker på det länge, känner mig orolig över om någon tagit illa upp. Drömmer mardrömmar, tänker, oroar mig. Och så egna förmananden; "varför sa jag så", "varför tänker jag inte efter innan jag öppnar munnen", "jag är patetisk som tror att jag ska kunna hålla på med musik", "jag borde träna mer så att jag inte ser så jävlig ut", och så vidare i det oändliga. Varför ska man trycka ner sig själv på det viset?

Jo, för att man alltid lär sig att vara duktig, hålla sig i bakgrunden, vara underbar. Inte att vara personlig och självständig och stå på sig och dessutom vara ödmjuk. Det är någon slags ytlighet som jag inte förstår mig på. En känsla av att vara falsk och att snart bli genomskådad, som kommer av dålig självkänsla.

Jag vet, jag är flummig och sluddrig, men jag måste försöka reda ut mina tankar. Någonting måste göras för att höja egot och hitta en självständighet. Är ibland rädd att Pär är fel person att vara självständig med, för han är så otroligt självständig själv. Men vet ni vad som är det värsta med att vara såhär osäker som jag tror att jag är? (haha, bara hör på den meningen... "jag tror att jag är osäker". Right?) Jag blir så lätt avundsjuk på andra människors framgång. När jag bara vill glädjas för andra, åt andra blir jag bara ledsen över att jag är så dålig själv som inte uppnår samma mål. Uscha.

Något måste göras, men jag vet inte vad.

Än.

Det var en gång en liten flicka som levde i en liten by utanför en ganska liten stad. Hon hade en liten familj, några småsyskon och två små söta föräldrar. Livet var helt enkelt bara bra. Visst, allt går ju lite upp och ner, som för alla, men flickan var ändå glad, och naiv och trodde alla om gott.

Sedan hände något. Livet började hända och samhället började hända. Flickan trodde på gott och ville tro att alla skulle kunna leva lika och dela på allt och alla skulle hjälpas åt och det fanns inga onda människor och knark fanns bara på TV och den enda som dog i AIDS var han som hette Freddie Mercury (också på TV) och och och och...

Idag är jag så förvirrad. Och det underlättar ju inte att gå i en klass med mycket politiskt intresserat folk, och med typ... 90% vänsterfolk. Missuppfatta mig rätt, jag gillar min klass. Men, jag blir så trött och sned när diskussionerna alltid går likadant om politik. Man SKA ju bara veta vart man står politiskt, man KAN ju inte lyssna på folk som sjunger och som t.ex är folkpartist. Eller? Kanske det bara är så att människor har olika åsikter och ibland hittar en klunga andra människor som vill förändra samhället och slår sig ihop med dem. Men sedan när ÄR man sin politiska inriktning? Man är sina åsikter, det debatterades det livligt om idag, men ens åsikter och politik behöver inte vara samma sak? Jag har i vart fall inte hittat något politiskt parti som tycker HELT som jag än, och kommer det ett vet jag inte om jag skulle gå med ändå. För vad vet jag, jag kanske ändrar mina åsikter sedan? Det får man göra, det har Johan i min klass sagt.

Eller så startar jag ett eget parti. Det kanske vore något. Finns det några väljare därute, skulle ni inte vilja att jag styrde Sverige? Alla som vill, upp med en hand!



Kom igen, en åtminstone?



Nähä, då struntar vi i det här med politik och så sjunger jag vidare och är glad.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Idag har jag haft en tjej, eller dam kanske är en bättre beskrivning, ute och tittade på Turbo och allting blev bara så himla bra. Hon känns precis rätt, skinn på näsan och bättre koll på hästar än vad jag har (kändes det som). Så, han ska flytta till henne så fort marken slutat vara så förbannat frusen, hon måste bygga staket innan hon kan ta emot honom. Blir bra för Ann också.

Men jag kommer sakna honom, min lille skatt. En så otroligt fin häst. Tack för det här året lille plutt, jag vet att du kommer få det underbart!

Ujuj, borde inte ha tagit mig ur sängen i morse. Kände redan igår kväll med vår nya röstpedagog, Rut, att mitt självförtroende var i botten. Vet inte vad det är med mig, känns bara skit allting. Typ som att jag inte kan sjunga alls och att jag inte vet vad jag pysslar med, och jag vill väl lite bekräftelse på det idag, Rut sa att jag inte gjorde någnting rätt. Nice? Nej... jag gör ta mig fan inte annat än gråter och känner mig värdelös i skolan nuförtiden, måste försöka komma upp på något vis! Ska försöka spela lite glada, roliga låtar ett tag och försöka ha roligt med gitarren istället för att bara öva och vara för allvarlig.

Och vet ni vad sedan då... jag ställde bilen utanför vår uteplats för att Pär skulle värma upp den med en värmefläkt... Tror ni inte att jag fick parkeringsböter på fyrahundra spänn då eller? Johodå, som ett brev på posten. Jag som har så ofantligt mycket pengar... Jaja, det får bli som det blir.

Om någon har en bra idé för något som muntrar upp en så säg till för helsike. Behöver allt jag kan få. Annars kanske jag blir emo och... erm. Nej, det blir jag inte.

Man man dock ha det värre: http://www.felsms.com/2010/01/att-leva-med-liten-kuk.html

:)

Herrejisses-amagad-jävlaskit vad KALLT det är! Brukar det verkligen vara såhär? Jag fryser sönder mina tår! Tydligen är det så att det blir kallare här än någon annanstans, för det är så otroligt rå luft, tack vare havet. Så, jag måste snarast ta mig tid för att träffa mr Känga, mr Extrasula och miss Långkalsong. Mrs Raggsocka bor på min fot sedan i helgen och det är jag väldigt tacksam för, men det skulle behövas lite mer. Så, imorgon bär det nog av.

Min bil är väldigt ledsen över kylan, eller ja, ledsen och ledsen. Den är mest fuktig på insidan, och insidan får frost. Så, även om man skrapar rutorna på utsidan är det omöjligt att se ut. Man måste skrapa insidan också. Och då är det så kallt att det skapas ny frost av ens andedräkt, fail-fail situation skulle jag beskriva det som. Måste försöka fixa det snart.

Dagarna i Malmö var grymma, tack älskade vänner!

Woho, idag blir det semester söderut! Eller ja, åtminstone två dagar i Malmö.. härligt, härligt. Jag och Alexandra tar bussen vid ett-tiden och sedan ska vi mysa hemma hos Jack och Filippa till på tisdag!

Blir en perfekt upptakt till att skolan börjar också, guran ska med och visor ska sjungas. Gud vad jag längtar till skolan! I natt drömde jag att några nya människor skulle börja i vår klass och de var så hemska! Mariah Carey-wannabes typ, och en kille som för det första ville att någon skulle läsa en text, typ "här kommer den fantastiske bla bla bla", och han spelade ett kasettband med bakgrundsmusik som han spelade gitarr till för att vara speciell och häftig och "proffsig". Vi gamlingar i klassen bara suckade.

Åh, skola nu, tack!

Året har börjat bra måste jag säga. För att dra igenom vad som hände igår: Mys framför TV'n, väntan. Somnade till en stund, trevligt. Vid kvart i tolv gick vi ut, tittade på fyrverkerier och pussades på tolvslaget. So far, so good. Sedan gick vi in och jag snubblade på en ondskefull snöklump och trillade pladask i snön. Årets första misstag. Sedan gick vi in och såg några barn som stod i fönstret i trapphuset våningen och tittade på fyrverkerierna i mörkret, jättenöjda. Då passade Pär på att tända ljuset i trapphuset. Resultatet lät inte vänta på sig. "Åååh, måste det bli ljuuuust nu?" Pär skämdes lite. Det låg en odefinierbar grej på golvet som han ville se och tänkte inte på att ljuset tändes överallt. Haha, fan vad roligt.

Sedan i morse vaknade jag lite illamående och åkte sedan till stallet. Turbo var stressad och skuttade runt när han kom ut, brallade och lekte. Därefter blev det frukost på vitlöksbröd (ja, visst låter det fräscht?) och sedan åkte vi på en luftmadrass i pulkabacken. Gick undan får jag säga, mycket roligt. Sedan köpte Pär varsin stjärtlapp åt oss som vi ska provåka senare. Woho.

Underbart faktiskt. Och på söndag blir det Malmö. Ännu mer underbart.