petrulus

Det var en gång en liten flicka som levde i en liten by utanför en ganska liten stad. Hon hade en liten familj, några småsyskon och två små söta föräldrar. Livet var helt enkelt bara bra. Visst, allt går ju lite upp och ner, som för alla, men flickan var ändå glad, och naiv och trodde alla om gott.

Sedan hände något. Livet började hända och samhället började hända. Flickan trodde på gott och ville tro att alla skulle kunna leva lika och dela på allt och alla skulle hjälpas åt och det fanns inga onda människor och knark fanns bara på TV och den enda som dog i AIDS var han som hette Freddie Mercury (också på TV) och och och och...

Idag är jag så förvirrad. Och det underlättar ju inte att gå i en klass med mycket politiskt intresserat folk, och med typ... 90% vänsterfolk. Missuppfatta mig rätt, jag gillar min klass. Men, jag blir så trött och sned när diskussionerna alltid går likadant om politik. Man SKA ju bara veta vart man står politiskt, man KAN ju inte lyssna på folk som sjunger och som t.ex är folkpartist. Eller? Kanske det bara är så att människor har olika åsikter och ibland hittar en klunga andra människor som vill förändra samhället och slår sig ihop med dem. Men sedan när ÄR man sin politiska inriktning? Man är sina åsikter, det debatterades det livligt om idag, men ens åsikter och politik behöver inte vara samma sak? Jag har i vart fall inte hittat något politiskt parti som tycker HELT som jag än, och kommer det ett vet jag inte om jag skulle gå med ändå. För vad vet jag, jag kanske ändrar mina åsikter sedan? Det får man göra, det har Johan i min klass sagt.

Eller så startar jag ett eget parti. Det kanske vore något. Finns det några väljare därute, skulle ni inte vilja att jag styrde Sverige? Alla som vill, upp med en hand!



Kom igen, en åtminstone?



Nähä, då struntar vi i det här med politik och så sjunger jag vidare och är glad.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!