petrulus

Skäggväxten

av J.L. Saxon

 

Ur kapitlet "Kroppsliga defekter och missbildningar" i boken "Umgängeskonst -- levnadskonst" (Saxon och Lindströms förlag, Stockholm, 1934).

 

 

En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det,

är ofullgången, fysiskt defekt.

 

Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien.

Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den

skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli

hövding.

 

Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare

utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva

mannen fått i skägget.

Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger

beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall

är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess

större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat

sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall.

 

Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska

livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt

omspolar mannen med helskägg.

Skägget är skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma,

äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså

bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för

reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tand-

trakten.

 

På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget

också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk

o.s.v.).

Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten

för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är

berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal

värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara,

vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det

också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje

spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje

samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför

blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå.

Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i

struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av

kroppen, där de kunna finna lämpliga angreppspunkter. Men även

rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud.

 

Förkylningarna börja ofta just där.

Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det

borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har

förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport

för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så

förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan -- läkare och

fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra

luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med

ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren

för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse

låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror

till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos

skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna

därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera

sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte

de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss

skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem.

Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för

faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och

bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att

våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är

dömt att misslyckas -- den, som gör det, har gått för bittida

från mästaren. Straffet för denna modenyck -- som står i nivå

med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och

annan stympning -- kommer ej genast. Men det uteblir aldrig,

liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarna alltid medför sin

belöning.

Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna

instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för

kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens

skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En

kyss utan skägg är ett ägg utan salt".