petrulus

Jag vet inte var jag ska börja egentligen. Ett år har gått fort, och jag har lärt mig mycket. Nya visor, nya ackord, nya texter, nya tekniker, mycket nytt. Men ingenting går att jämföra med vad som hänt i mig. Febe försökte sätta fingret på vad det var, hon påstår att det lyser om mig fast jag är lugnare än förr. Och det är nog sant.

Någon klok människa sa något i stil med att man måste rivas ner för att kunna byggas upp och det är precis vod som hänt. Jag har skakats i mina grunder, tvivlat på vem jag är och vad jag gör här i livet egentligen. Och jag har hittat något som jag tror åtminstone är lite av grunderna i vad jag är.

Sedan är det givetvis mycket kvar. Kommer nog aldrig bli färdig.

Och för att närmare gå in på just skolåret. Jag har stått på scenen mer och på ett annat sätt än jag kunde tänka mig. Jag har lärt mig sjunga, jag har lärt mig skriva, jag har fått verktyg att kunna fortsätta med det här. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har svurit, jag har debatterat om att slippa debattera. Jag har provocerat, men inte politiskt som andra. Bara på mitt eget vis.

Jag har börjat tycka om nya saker hos vissa människor, jag har börjat försöka förstå lite mer.

Och jag har blivit kär i Hanne Juul, Christina Kjellson, Sture Ekholm och Dan Viktor. Bland andra, men de är personerna jag i första hand tänker på.

Vilket år, tack så jävla mycket.