Drömmen om det medeltida livet

Nu börjar det dra ihop sig med klänningen; det mesta sitter nu ihop och alla sömmar är fällda. Det som i dagsläget är kvar att göra är att sy upp ärmar och fålla nedtill (med den där ihopvikta metoden jag nämnde i ett tidigare inlägg).

Jag är inte helt nöjd med passformen på klänningen, har gjort ärmarna lite i tightaste laget (men för att se det positivt lär jag ju fortfarande minska lite efter graviditeten) och urringningen är väl generös. Men det kunde ha varit värre. Rent hantverksmässigt är det här min absolut snyggaste dress.

Femton knappar i värdera ärm (upp till armbågen ungefär), snörning mitt fram och lite annat smått och gott har tagit sin lilla tid.

Kommer fler bilder senare, när hela eländet är klart.

 

Ja, kort efter barnafödandet så slog det till, suget.

När jag insåg att jag utan större problem återigen kommer i min gråa klänning så blev jag så lycklig att jag gjorde en toile av just denna och påbörjade ett nytt projekt!

I Visby i somras köpte jag ett ljusbrunt tyg av Kerstin på Medeltidsmode och det har nu fått bli en ny dress åt frun. Det består utav ett helt bakstycke, ett delat framstycke, två ärmar och fyra kilar från midjan; en fram, en bak och en i vardera sidan. Alltså ungefär som min gråa, fast med bara ett stycke bak. Den ska ha snörning mitt fram och knappar upp över armbågen på ärmarna. Mycket att pyssla med, och det passar mig perfekt. Har även tänkt att göra en ny grej i fållen, bland annat Linda och Karin i Carnis har gjort det; Man gör med flit klänningen för lång och genom att vika fållen och sy ihop den så får man något som liknar en volang längst ner på klänningen. Så sliter man på den nedersta fållen ett tag, och när den är för sliten skär man bort en bit, tar bort sömmen och släpper ner lagom mycket tyg innan man syr ihop en sådan söm igen. Smart tycker jag! Och eftersom jag aldrig vågar sy en klänning i rätt längd från början så får jag, hur jag än gör, alltid en på tok för lång klänning, och då är det här ju ett perfekt sätt att utnyttja detta.

I dagsläget har jag sytt ihop alla delar och fällt sömmarna i kjolen. Nästa grej är att fälla ärm och sidsömmar och därefter ska jag börja sy knappar, knapphål och snörhål. Halsringningen och fållen får bli det sista.

Därefter ska det bli en överklänning i ett naturbeige, tjockare ylle.

Och givetvis måste lillskruttan (för er som inte vet är hon ungefär två månader gammal och heter Peggy) ha en medeltidsgarderob. Men det blir senare.

Over and out for now!

Nu har jag testat en tredje variant av hur man kan konstruera ett par kvinnohosor.

Tyget är ett mörkgrått ylletyg, kypertvävt om jag inte missminner mig, vissa fibrer går svagt åt grönt. Det kommer ifrån min vän, Kalle, som hade vänligheten att avvara en bit tyg till mig, och hans flickvän Linda hade vänligheten att ta med den när hon var här på sykväll i tisdags. Tack!

Modellen består av tre delar, precis som de senaste jag sydde, i mörkgrönt; en suldel, en bendel och en ovandel på foten. Skillnaden i sömnaden mot dessa och de tidigare var att här syr man fast fotdelen annorlunda. Istället för att lägga de två nedersta bitarna räta mot räta och sy ihop med efterstygn så lägger man dem omlott avig mot rät och syr ihop i båda delarnas kanter med kaststygn. Svårt att förklara, men det leder till att det runt foten går en "remsa" där tyget är dubbelt och förstärkt med två rader kaststygn, täta som sjutton.

Utöver detta blev jag inspirerad, av Linda, att tova ett par sulor av ull och sy fast som slitsulor under hosorna. Detta för att de ska kunna användas som de är, vid torrt väderlag, eller bara tillsammans med patinor, vid sämre väder. De blev riktigt trevliga!

Sulan syddes fast med ganska täta langettstygn runt kanten, på bilden ser man en rad sådana och en rad kaststygn som är en av sömmarna som sätter samman fotdelen på hosan.

 

Jag har dock insett några saker när det kommer till passform på hosor; i mitt fall kan de inte bli hur tighta som helst runt ankeln. Det skiljer väsentligt i måtten mellan ankel och fotleden med hälen, där den är som bredast; gör jag hosan tight i ankeln får jag inte igenom foten. Jag har hört talas om folk som satt snörning på sina hosor, men det känns ytterst fånigt, och hosorna ser faktiskt hyfsat tighta ut ändå, trots att det är ganska rymligt kring ankeln. Man kan inte få allt!

Den här gången ska jag försöka spara min toilé, så att jag slipper göra en ny varje gång jag ska sy hosor.

 

För att skriva några ord om tovade sulor; jag lade ut en hög kardad ull till en platta, och därefter började jobbet med att stänka på varmt såpvatten (som jag först lyckades skura golvet med; jag välte ut bunken i badrummet innan jag hann börja) och klappa. När jag lyckats få ihop det lade jag plattan mellan två handdukar och rullade den (enligt Linda lite som när man kavlar en mördeg), i båda riktningar för att få jämn tovning och krympning. Det gick mycket fortare än jag trodde att få ihop det, och när plattan torkat lade jag på mönstret för fotdelen och klippte bara ut sulor i rätt storlek. Jätteenkelt, och superbra. Tack Linda för all hjälp!!

Nere i Italien i våras blev jag inspirerad av en särk jag såg på Maria i AB, och nu när det började dra ihop sig inför Visby kände jag att jag gärna ville ha en likadan. Det var en ärmlös särk, och jag bad henne att få se vilka källor det finns på detta.



Dessa ska vara daterade 1370-1380 och komma ifrån Tjeckien.

På den första bilden ser det nästan ut som att särken är avskuren i midjan, men jag, och både Maria och Martina i Carnis, har tolkat det som ett bälte.

Mönstret blev enklast möjliga; ett fram och ett bakstycke, raka och så en kil i vardera sidan plus axelband.

Den är riktigt skön, och jag ser fram emot att kunna dra fram den att ha under klänningen om det blir varmt på Gotland.

 

 

Igår var jag, som jag skrev om i förra inlägget, nere på Pegas lajvområde och sprang runt i medeltidskläder och träffade vänner. Fick Pär att ta några mobilbilder, tyvärr är de pga. dåligt ljus inte särskilt bra och lite suddiga.

Från topp till tå (eller inifrån och ut kanske):
Särk sydd av linnelakan
Gröna knähöga hosor
Blå kjortel med knappar i ärmarna
Birgittahätta
Halvcirkelslöja i blekt hampa
Grön hätta med blått foder och kantväv
Gamla handsydda svarta skor
Bälte med spännet jag fick av Roger i födelsedagspresent
Rogers pilgrimsväska som jag fick låna med kläderna jag lånade med Pär.

Tog en närbild för att visa min söta frisyr också... flätor framför öronen, med medflätad vaxad lintråd. De har sedan vikts på mitten och fästs där de börjar, därefter har jag sytt några stygn igenom flätorna för att det ska bli stavar snarare än ringar.

Var inte säker på att Birgittahättan skulle se bra ut med flätfrisyren, men jag är nöjd med resultatet. Är kanske inte den, ur mitt moderna frisörmässiga perspektiv, snyggaste frisyren jag haft, men det känns bra att se tidsenlig ut och nu när jag har så mycket hår kan jag lika gärna utnyttja det.

Känns som en shysst helhet, kan inte bestämma mig för om mina gamla skor får åka med till Italien trots allt... vore skönt att slippa bekymra sig för de nya.

Skönt, nu är jag klar med kantvävningen på hättan. Det var mycket spännande att göra och... nej, nu ljög jag faktiskt lite. Tror att man skulle behöva lite tjockare garn för att bli riktigt nöjd med resultatet, nu fick man väva väldigt många gånger, väldigt tätt, för att det inte skulle glipa. Glipar gör det ändå, men det ser iaf okej ut!

 

En rolig bieffekt som uppkom i just det här fallet är att kanten nu veckar sig i tjusiga vågor. Stiligt.

 

Och så en närbild.

 

Imorgon får den åka med ner till Pegasområdet, min sambo ska för första (och antagligen enda) gången ikläda sig medeltidskläder och följa med för att titta på hur vi har det när vi lajvar. Håller tummarna för att han blir positivt överraskad.

Nu har jag äntligen kommit igång med att göra något som jag åtminstone tror är en form av kantvävning. Eftersom jag ännu är lite i osäkerhetsfasen tänker jag inte närmre beskriva hur man gör, utan bara visa en bild. Såhär ser det ut.

Bakom tyget syns ett grovt bälte som jag nålat fast hättan i under vävningen.

 

Varpen består av två ljusblåa och två ljusgröna entrådiga ullgarnstrådar, och inslaget är det blåa garnet. Ska bli intressant att se hur det ser ut färdigt. Roligt att testa något nytt!

Ja, vad gör man när man varit på årsmöte med en medeltidsförening och "äntligen" kommer hem för att vila? Jo, man blir inspirerad till att börja sy något nytt.

Valet föll på en öppen hätta, av typen som kvinnor bar. Skärningen är baserad på Herjolfsnesfyndet no. 76, alltså med en kil vid vardera axeln. Min tidigare hätta har en massa kilar, då jag vid det tillfället när jag började sy den inte visste riktigt hur man ska göra. Dock har jag fått beröm för den, och det har utan tvekan gått åt minilite tyg för att göra den, och den är ändå ganska stor.

Men åter till min nya hättan. Den är sydd i ett lite grövre ylletyg jag ärvt av Febe. Färgen är grön och jag bestämde mig för att ta spillbitar ifrån min nysydda blå klänning och lappa ihop ett foder. Kommer aldrig mer sy ett värmeplagg utan att yllefodra det, det är SÅ fantastiskt.

"Ansiktshålet" ska bli lite mindre i nederkant, där är det inte uppvikt ännu.

Funderar på att göra någon form av dekoration på den här, brodera kanske? Vet inte vad som är purjo riktigt, men något borde man ju gå att få till. Vem känner jag som är bra på prydnadsbroderi på bruksplagg?

 

Hjälp mig!

 

Nu lägger jag ner för idag.

Jag har under de senaste veckorna sytt på en klänning inför morgondagens Carneval med Carnis, och nu är den så gott som färdig. Det kanske är att avslöja sig för tidigt, men här kommer några bilder på underverket Den är sydd i ett helt fantastiskt lavendelblått ylletyg ifrån Handelsgillet, kypertvävt och ganska tunt. Absolut fantastiskt. Den är sydd i ett helt fram- och ett bakstycke, två sidkilar som båda två är delade precis vid höften (som en tudelad variant på den vita särken jag sydde för ett tag sedan), plus sidkilar och ärmar. Ärmarna består av en del plus en liten kil i sömmen på baksidan av överarmen. Allt enligt Gröndlandstänk!

Närbild på ärmen när det var tråcklat runt knapphålen, nu är den avkapad och uppsydd ungefär där jag har tummen.

 

Vad jag ska vara utklädd till på Carnevalen? Gissa...

 

Nu har jag äntligen fått tummen ur och börjat göra färdigt grejer (vet inte varför jag plötsligt börjat sluta precis innan saker blir färdiga). Här ska nu berättas om de två senaste nästan-färdiga sakerna i medeltidsgarderoben.


Först och främst, det jag börjar med först. En särk, bestående av linnet från två gamla linnelakan, det ena vävt i tuskaft och det andra i kypert (det sistnämnda har jag bara sytt ärmar i). Enligt Martina är det lite FÖR blekt för att det skulle vara solblekt, men det är vitt linne och det får duga för mig. Längden på särken bestämdes således av hur mycket tyg det fanns att tillgå, och efter mycket pusslande och mönsterskapande blev det såhär. Den är inte lång, framför allt inte på mig som har långa ben, men jag antar att det blir praktiskt till sommaren, alternativt i höst när det är lera på marken.

Den är sydd i tolv delar: ett fram- och ett bakstycke, en kil fram och en bak, två kilar i sidorna som består av två delar vardera där den övre går ända upp i armhålan, två ärmar och två ärmspjäll.

Skärningen är inspirerad av herjolfsnesfynden (framför allt nr 38 som finns på http://www.personal.utulsa.edu/~marc-carlson/cloth/herjol38.html). Kilarna i sidan smalnar av upptill och går hela vägen upp i ärmhålan. Jag har dock rationaliserat det för enkelheten skull, så att det är istället för fyra kilar bara en i varje sida och jag har för att spara tyg gjort kilen tvådelad. Det går en horisontell söm strax ovanför höfterna, där kilen också blir vidare nedanför. Såg på samma förlaga, alltså nr 38, att kilen fram och bak är skarvad, vilket jag anser vara tillräckligt för att anta att man gärna på "fattigmansplagg" skarvade hit och dit för att spara tyg. Resultatet; en rymlig och skön särk. Jag är nöjd med resultatet, även om den hade kunnat vara lite längre. Den går ungefär en och en halv decimeter nedanför mina knän.

 

Så, till nästa projekt; mina nya hosor. De förra (se hosor i ett tidigare inlägg) blev lite väl korta, och kanske även lite väl tighta. Jag har noterat att de nästan ströp blodtillförseln i underben och fötter, och då blir man INTE varm om fötterna, det kan jag intyga. De lär dock få hänga med i vilket fall, strumpor går det nog åt ett gäng under ett event...

Såhär försökte jag först ta bilden, och här ser hosorna bara hemska ut. Så det fick bli att hiva upp särken och visa upp spirorna.  Känsliga läsare varnas för starka bilder.

De är sydda i ett mörkgrönt ylle som jag fick av min skräddarvän Emil, det är ganska tunt och blev väldigt elastiskt och fint när jag klippte ut hosorna på skrådden. Mönstret är konstruerat som så att det är en fotdel, alltså en sula, en överdel på foten samt en ben-del, som även bildar häldel. Lätt som en plätt att förstå, eller hur? Skulle man vilja ha en bättre beskrivning går det bra att fråga. På bilden fattas ett par strumpeband knutna under knäskålen, något som kommer att strama upp dem väsentligt. Har inte bestämt mig för hurdant band jag ska göra ännu, men det ger sig.

 

Det var allt för idag! Snart kanske jag blir färdig med mina patinor, take three, och efter det ska jag tag i mina nya skor, kängor blir det. Sidsnörda.

Jag tvingade med min stackars sambo till Bohus Fästning i eftermiddag, i gråvädret. Gjorde till största del färdigt en hätta som jag påbörjade i fjol och som inte riktigt fått bli klar (jag var rädd för att göra knapphål). Men efter en del pepp från Martina och Daniel på förra veckans symöte så har den fått leva upp igen, och nu är den så gott som klar.

Jag har tyvärr inte mycket i min medeltidsgarderob häruppe, förutom min gråa kjortel och den fick rycka ut.

Så, här kommer några av bilderna.

Här kommer två bilder på det färdiga resultatet av arbetet med hättan! Tack Martina för bilderna!

Kunde igår inte längre låta bli att börja pilla med en hätta som jag ett tag funderat på. Det rör sig om en sk. Birgittahätta, en form av kvejf som bars av just Heliga Birgitta. Olika personer på Historiska världars forum har skrivit ganska mycket om den, och jag vill givetvis inte vara sämre än att jag också försöker göra en. Till saken hör att jag i fjol försökte göra en sådan, men som misslyckades och blev på tok för liten, så den skänktes kort efter dess färdigställande till Anni. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände med den.

Men nu när vi började prata med Carnis, och framför allt Martina, fick jag se hennes hätta som inte ens hade band på sig, och när jag testade den på mig så satt den verkligen som en smäck. Fick låna hem den och har tillsammans med Febe bestämt att sy varsin sådan in ett gammalt fint linnetyg (en linneduk) hon hittat hos sin far. Men igår kunde jag somsagt inte längre vänta, utan klippte ut en hätta i ett vanligt linnetyg jag hade liggandes. Man kan ju ha flera!
Det här är två varianter av hur den bärs som jag gillar.





Här är den varken fållad eller har några ditsatta band (vilket jag tänker sätta på mig till skillnad från Martinas som somsagt var bandlös.)

Den är sedan tänkt att bäras under huvudlinet, att fästa i t.ex. Jag som har ganska mycket hår, och dessutom på utväxt, känner att det här är en strålande sak. Och till och med min hätta, som ni ser är långt ifrån färdig, sitter bra när jag pluffsar i mitt hår i den. Kanon.

Uppdatering!





Nu har jag kantat hättan! Som synes på den översta av de två bilderna hänger hättan ner ganska långt i nacken och visar pannhåret när jag bara knökar i håret utan att fläta och fästa det. Tror dock det ordnar till sig när jag gör en ordentlig håruppsättning under, samt när mitt hår fått en mer respektabel längd.

Det som nu är kvar att göra är att förlänga de två ändarna på kantbandet så att de kan bilda den obligatoriska åttan som sedan blir den tjusiga utsmyckningen på hättan (se högra bilden på länken tidigare i inlägget)

Känns skönt att snart vara klar, det var visserligen inte ett speciellt stort arbete, men ändock!

Har på sistone börjat sy om en hel del gamla grejer, mycket för att mina preferenser förändrats en hel del. Ofta har jag sytt i bra material (alltid i linne och ylle) men ofta efter eget huvud och mindre efter vad som kan tyckas vara trovärdigt.

Ett sådant exempel är min linnesärk som precis är färdigställd på nytt (sånär som på att fälla de långa sömmarna i kjolen...)

Och från och med nu lovar och svär jag att hitta bra förlagor innan jag sätter saxen i ett fint tyg!

Har under cirka ett halvårs tid arbetat med en cotehardie, modell sent 1300-tal, och lyckades för någon månad sedan färdigställa den. Den är gjord efter metoden som finns på Cotte Simple, dvs med fyra paneler, två ärmdelar och fyra kilar. Dock delade jag kilen fram eftersom jag ville ha ut så mycket vidd som möjligt ur tyget jag hade. Vidden blev inget problem, kan jag väl säga med facit i hand...

Den är knäppt både fram och i ärmarna (som är ohälsosamt tighta, har jag börjat ana efter viss användning).

Fuskade lite och satte ett grönt linnefoder i livet och i nedre halvorna av ärmarna. Jag är egentligen ganska starkt motståndare till färgat linne, men i det här fallet kunde jag inte motstå färgkombinationen mellan det lila yllet och det gröna linnet.

Vid blev den.

Så här såg den ut innan de sista justeringarna gjordes; framkilen syddes om litegranna, fodret i livet lossades i nederkant för att inte synas så mycket som det gör på bilderna samt att urringningen formades om lite för en jämnare linje.