petrulus

Jag är så ledsen. Min Annalisa, min låtsasmormor, gick bort igår. Hon som alltid svarade på frågan "hur är det?" med "jotack, gumman hänger med". Som  rest runt i de allra flesta länderna i världen, som alltid lät så glad när man ringde eller när man hälsade på henne. Ni som känner mig vet att jag inte har någon kontakt med mina morföräldrar att prata om, alls, och denna lilla vithåriga, runda, underbart söta dam var mitt substitut till morföräldrar som aldrig brytt sig. Och nu är hon borta. Det är nästan omöjligt att förstå, det kommer antagligen inte att sjunka in innan det är dags för begravning, hoppas verkligen att jag kan komma loss för att åka dit. Vill så gärna vara där en sista gång för henne. Senast jag såg henne i livet var igår förmiddag vid tiotiden, men hon var inte där mer än fysiskt. Jag tror att hennes själ redan hade vandrat vidare, för skalet av en människa som låg där var inte hon. Det var det verkligen inte.

Cancer. Jag säger inte mer, bara hyser ett stilla hat mot denna sjukdom som drabbar så många. Snart är alla av den gamla generationen borta, de försvinner en efter en. Farmor dog för fem år sedan idag, också av cancer, renlevnadsmänniskan som hon var. Inte heller de som sköter sig klarar sig.

Jag vill inte bli gammal, jag vill inte möta världen som kommer när man blir äldre.

Älskade underbara Annalisa, jag kommer sakna dig något så fruktansvärt. Jag vet att du alltid kommer vara med mig, men jag vet att jag inte längre kan ringa till dig eller träffa dig när jag är i Stockholm, sitta däruppe i din sextiotalslägenhet och prata om allt och ingenting. Jag hoppas att du inte lider mer och att du fått frid.