Alltså... gud.
Ja, det sker faktiskt på riktigt. Ingen återvändo nu. Idag har jag packat mer saker i mina tio miljoner lådor, funderat på vad jag ska lämna hemma och så vidare. Ringt adressändring och Trygghansa och fixat allt där.
Prioriterar viktiga saker?
Så det kommer bli av. Förstår antagligen inte vidden av det, men vid den här tiden nästa månad har jag dels arbetat i nästan två veckor och bott in mig lite i lägenheten. Det är stort! Jag, lilla, jag får helt plötsligt ett alldeles eget liv! Är det verkligen möjligt? Ett liv där allt beror bara på mig och vad JAG vill och kan göra, vad JAG tycker är rätt... Jag ser på Febe och Christel och inser att det där kan vara jag om mindre än tio år. Dom har sina egna rutiner, självständiga får man absolut kalla dom. Kommer jag ha det så? Eller kommer jag när jag är i deras ålder att vara gift, mamma, kanske t.om. frånskild? Nej, det hoppas jag inte. Ensam mamma vill jag aldrig behöva bli.
Kommer jag att bo i Gislaved i resten av mitt liv? Jag tvivlar starkt, men vad vet jag nu? Jag vet inte ens hur mitt liv ser ut om tre månader, sex, ett år? Jag vet att jag kommer bo där i minst ett år, det har jag lovat chefen. Men sen? Kommer jag träffa kärleken där? Dra mig mot Göteborg kanske? Eller hata staden (vet ännu inte om det är en stad eller bara en.. by) kanske?
Jag blir så filosofisk. Undrar vad jag egentligen vill med mitt liv. En gång för länge sedan ville jag bara av mitt hela hjärta ägna mig åt mina hästar. Och innan dess ville jag bli ballerina.. men det var ju verkligen sjuuukt länge sedan.
Undrar hur mycket jag kommer känna mig ensam. Sakna familjen, hästarna, mina små katter, mina vänner (som jag iofs inte har speciellt många i Hovmantorp eller Växjö heller, för den delen), att sjunga för Björn, att springa på bekantingar, att se marodörklubben ha möte med sina epatraktorer vid den gamla nedlagda kiosken i byn?
Jag tror att jag till en viss del är fruktansvärt vilse i mig själv. Vet väl egentligen inte vad jag vill göra med mitt liv, men eftersom jag är nyutbildad frisör och tycker att det är ett helt okej jobb så är det klart att jag börjar i den änden. Det kanske ses väldigt mycket som ett wild card att kasta mig in i ett jobb på en främmanade ort. Jag vet ju egentligen inte om det över huvud taget kommer att fungera, men det måste det göra. Jag måste kunna ta tag i mitt liv nu!
Nu har jag babblat en massa och jag vet inte om någon (ens jag själv, haha) får ut något av det, men det är nog nyttigt att försöka sätta ord på tankar som bara studsar runt som studsbollar i huvudet.
Något positivt är att vågen visar 70 när jag står på den nu. Rekord. Hoppas det stannar kvar där eller ännu hellre sjunker mer. Nu ska jag lyssna på Always Look On The Bright Side Of Life, som Catten skickade til mig precis. Bara så alla vet det är Catten den tryggaste och snällaste vän man kan ha.
Bye!
Prioriterar viktiga saker?
Så det kommer bli av. Förstår antagligen inte vidden av det, men vid den här tiden nästa månad har jag dels arbetat i nästan två veckor och bott in mig lite i lägenheten. Det är stort! Jag, lilla, jag får helt plötsligt ett alldeles eget liv! Är det verkligen möjligt? Ett liv där allt beror bara på mig och vad JAG vill och kan göra, vad JAG tycker är rätt... Jag ser på Febe och Christel och inser att det där kan vara jag om mindre än tio år. Dom har sina egna rutiner, självständiga får man absolut kalla dom. Kommer jag ha det så? Eller kommer jag när jag är i deras ålder att vara gift, mamma, kanske t.om. frånskild? Nej, det hoppas jag inte. Ensam mamma vill jag aldrig behöva bli.
Kommer jag att bo i Gislaved i resten av mitt liv? Jag tvivlar starkt, men vad vet jag nu? Jag vet inte ens hur mitt liv ser ut om tre månader, sex, ett år? Jag vet att jag kommer bo där i minst ett år, det har jag lovat chefen. Men sen? Kommer jag träffa kärleken där? Dra mig mot Göteborg kanske? Eller hata staden (vet ännu inte om det är en stad eller bara en.. by) kanske?
Undrar hur mycket jag kommer känna mig ensam. Sakna familjen, hästarna, mina små katter, mina vänner (som jag iofs inte har speciellt många i Hovmantorp eller Växjö heller, för den delen), att sjunga för Björn, att springa på bekantingar, att se marodörklubben ha möte med sina epatraktorer vid den gamla nedlagda kiosken i byn?
Jag tror att jag till en viss del är fruktansvärt vilse i mig själv. Vet väl egentligen inte vad jag vill göra med mitt liv, men eftersom jag är nyutbildad frisör och tycker att det är ett helt okej jobb så är det klart att jag börjar i den änden. Det kanske ses väldigt mycket som ett wild card att kasta mig in i ett jobb på en främmanade ort. Jag vet ju egentligen inte om det över huvud taget kommer att fungera, men det måste det göra. Jag måste kunna ta tag i mitt liv nu!
Nu har jag babblat en massa och jag vet inte om någon (ens jag själv, haha) får ut något av det, men det är nog nyttigt att försöka sätta ord på tankar som bara studsar runt som studsbollar i huvudet.
Något positivt är att vågen visar 70 när jag står på den nu. Rekord. Hoppas det stannar kvar där eller ännu hellre sjunker mer. Nu ska jag lyssna på Always Look On The Bright Side Of Life, som Catten skickade til mig precis. Bara så alla vet det är Catten den tryggaste och snällaste vän man kan ha.
Bye!
Kommentarer
Trackback