Verkligheten slår till
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1401995.ab
Fick ett sms från mitt ex Marcus förut. "Det är en kollega som blivit skottskadad på P4, tänkte bara säga att jag inte är inblandad. Kram."
Först en stund senare gick vidden av det hela in i mitt huvud. Vilken otroligt glädje och lättnad att jag faktiskt fick det där smset. Jag undrar hur jag reagerat om jag inte hört något, kommit hem och förmodligen sett artikeln... utan att veta om det var Marcus som råkat illa ut eller inte. Nej, fy! Vi människor är verkligen så otroligt sårbara, så små i något så ofantligt stort. Just nu går mina tankar till killens föräldrar, han kan inte ha varit speciellt mycket äldre än mig och hade hela livet framför mig. Jag vet vad jag tyckte när Marcus sagt att han sökt till NBG*, undrar just vad hans familj känner nu...
Det militära är inte en lek. Oftast framhävs lumpen av många som gjort det mest som en lekpark där man fått smälla av en massa dyr ammunition och klä sig i grönt. Men när verkligheten faktiskt slår till då, som i det här fallet? De stora, kaxiga killarna som annars är stenhårda kallas till krismöten, antagligen sitter de där alla nu och sörjer sin kamrat som precis vilka som helst... Vid sådana här tillfällen så skär det i mig av smärta och av ren ilska! Varför ska världen tvunget vara så otroligt orättvis ibland? Jag förstår inte! Och sedan kommer religiösa människor och säger att Gud är stor. Vart är Gud i det här fallet?
*Nordic Battle Group
Nu kände jag dig inte vännen... Men vila i frid.
Fick ett sms från mitt ex Marcus förut. "Det är en kollega som blivit skottskadad på P4, tänkte bara säga att jag inte är inblandad. Kram."
Först en stund senare gick vidden av det hela in i mitt huvud. Vilken otroligt glädje och lättnad att jag faktiskt fick det där smset. Jag undrar hur jag reagerat om jag inte hört något, kommit hem och förmodligen sett artikeln... utan att veta om det var Marcus som råkat illa ut eller inte. Nej, fy! Vi människor är verkligen så otroligt sårbara, så små i något så ofantligt stort. Just nu går mina tankar till killens föräldrar, han kan inte ha varit speciellt mycket äldre än mig och hade hela livet framför mig. Jag vet vad jag tyckte när Marcus sagt att han sökt till NBG*, undrar just vad hans familj känner nu...
Det militära är inte en lek. Oftast framhävs lumpen av många som gjort det mest som en lekpark där man fått smälla av en massa dyr ammunition och klä sig i grönt. Men när verkligheten faktiskt slår till då, som i det här fallet? De stora, kaxiga killarna som annars är stenhårda kallas till krismöten, antagligen sitter de där alla nu och sörjer sin kamrat som precis vilka som helst... Vid sådana här tillfällen så skär det i mig av smärta och av ren ilska! Varför ska världen tvunget vara så otroligt orättvis ibland? Jag förstår inte! Och sedan kommer religiösa människor och säger att Gud är stor. Vart är Gud i det här fallet?
*Nordic Battle Group
Nu kände jag dig inte vännen... Men vila i frid.Kommentarer
Trackback